Liam flinade mot mig och jag såg konstigt tillbaka på honom. Jag var fortfarande sur för att han hade lyckats paja min mobil. Nu kunde jag varken få tag i Lina eller mamma. Eller någon annan.

”I gotta go” sa jag snabbt och rättade till den vita tygkassen jag hade hängandes på axeln. Liam såg på mig och log snett.

”I hope I’ll meet you again, Julia” log han , blinkade och tvingade mig att skaka hans hand igen. Jag fnös till svar, och vände irriterat på klacken. Han störde mig, jag störde mig verkligen på honom. Han var… jobbig. Retsam, som om allt det här var med flit.

Jag styrde stegen in mot Hemköp, lättad över att jag inte skulle behöva möta Liam igen. Väl inne på affären, fattade jag tag i en cola innan jag gick fram mot kassan. Sneglade på en tidning om något Brittiskt pojkband som tydligen var på besök i Sverige.

Jag gick ut från Hemköp igen och började sakta gå mot Taco Palace. Jag såg mig noga omkring, för att undvika Liam. Om jag sett honom en gång, hade jag chans att stöta på honom igen med min tur som jag alltid har. Det var alltid jag som ramlade eller skadade mig när jag och Lina var ute på äventyr. Vi hade tillexempel varit på Liseberg tillsammans, då jag på något sätt hade lyckats ramla på något så jag välte en sådan där människa som går på meterhöga stolpar. Det var fruktansvärt pinsamt, och jag fick åka till sjukhus och sy tre stygn i knäet eftersom jag landade på en sten.

Jag ryste av tillbakablicken och fortsatte speja efter Liam, men jag var ganska säker på att det var lugnt.

Det gick snabbt att gå till Taco Palace, så jag tog ett bord och satte mig och väntade på Lina, som kom inrusande när jag suttit där och varit utsvulten i ungefär 20 minuter.

”JULIA!” vrålade hon och störtade förbi personalen som försökte stoppa henne för att hon var tvungen att betala först.

”Lina? Vad har hänt?!” frågade jag oroligt där jag satt och stirrade skräckslaget på hennes halvröda ansikte.

”Jag… J-jag tror jag såg Harry” pep hon lyckligt och jag lade huvudet på sned. ”Harry?” frågade jag.

Hon stirrade på mig ett ögonblick.

”Vart har du varit senaste tiden, Mars eller?!” skrattade Lina nervöst.

Jag höjde ett ögonbryn mot henne och hon satte sig ner.

”Du måste betala” sa en kypare bakom henne och hon kastade en hundralapp över axeln, så kyparen gick iväg.

”Julia. Harry Styles, en av de sötaste killarna på planeten, som är med i ett pojkband från England, är i Sverige, och jag tror precis jag såg honom!” halvskrek Lina lyckligt och stöttade hakan i händerna. Hennes ögon glittrade av lycka.

Jag skakade oförstående på huvudet.

”Lina, snälla. Det är ett band?”

”Sch! Inget mer!” protesterade hon och satte ett pekfinger framför min mun. Jag slog bort hennes hand och tog upp menyn.

”Vad har hänt med din stackars mobil?!” frågade Lina och pekade på den trasiga Nokian som låg på bordet bredvid mig. Jag ryckte på axlarna.

”Gick in i en kille, mobilen flög åt helsike…”

”Sa han inte förlåt?” sa Lina förvånat och man såg att hon blev irriterad.

”Jo, men han var ganska… retsam”

”Åh, orkar inte. Jag blir så trött på sådana mongokillar som tror de kan vara hur som helst” suckade hon upprört och kallade på kyparen.

Jag nickade instämmande, tänkte lite på Liams leende men tvingade bort den tanken lika fort igen. Nej, bara nej. Jag beställde sedan en burrito, Lina likaså, och vi åt med god aptit.

_______________

Det är kul att se att bloggen blir större och större med fler och fler som läser! Tack för alla fina kommentarer! Puss! xx