Efter att ha suttit i över en timme på Taco Palace med Lina, och bara pratat strunt, bestämde vi oss för att resa på oss. Jag hade fortfarande ont i rumpan efter jag ramlade, och att sitta ner i över en timme gjorde inte saken bättre. Jag sträckte på mig och rättade till axelbandet på det röda linnet.

”Redo för att åka hem?” frågade Lina med en gäspning och jag nickade trött. Jag var verkligen helt slut, och skulle göra vad som helst för att få komma hem till sängen och sova.

Det enda som var surt var att jag inte fick sällskap på bussen hem. Lina bodde i närheten av stan, så hon kunde gå hem, men jag var tvungen att sitta på en buss i en halvtimme. Jag visste redan när vi börjat gå att jag skulle somna på bussen.

Vi kom ut från Taco Palace, insåg att klockan plötsligt slagit halv fem.

”Hoppsan, jag måste vara hemma om tio minuter!” skrattade Lina och slog sig dumt för pannan. ”Jag ska hitåt. Vi ses!”

Hon kramade mig hejdå och började snabbt gå mot en sidogata. Jag började snabbt gå mot stationen, som låg 10 minuter bort. Jag visste att nästa buss gick om ganska precis 10 minuter, och jag började springa. Missade jag den här, skulle inte nästa gå förens om 2 timmar, och så länge skulle jag inte orka vänta. Tur nog så var det ju trots allt sommarlov, vilket enligt min mamma innebar att man får vara ute hur länge man vill.

Jag sprang med tankarna på annat håll, och såg mig inte riktigt för, innan jag dunkade in med ansiktet i något hårt.

”Fan!” skrek jag och höll mig för näsan, som dunkade hårt. Jag var bergssäker på att jag skulle börja blöda näsblod.

Jag såg argt upp, med handen för näsan. Jag möttes av ett flin och ett skratt.

”Oh sorry… You again?” skrattade Liam och log snett.

Jag stirrade föraktfullt på honom.

”Me again. Are you following me?” fräste jag surt och Liams ansiktsuttryck gick från flinande till förvånat.

”No, I live at a hotel nearby, why would I follow you around like a stalker?” Han såg på mig och höjde ögonbrynen.

“Nevermind” svarade jag och viftade avfärdande med handen. Han skrattade. Inte med mig, inte till mig. Utan ÅT mig. Jag fnös, kände hur näsan hotade med att svullna upp.

”You should go and see a doctor with that nose, it doesn’t look good” sa Liam tankfullt och tog ner min hand och blottade min illröda näsa.

Jag slog undan hans hand.

”Oh well thank you mister Save-The-Girl-Even-Though-I-Hurt-Her, but I’ll be fine. Let me be now, I need to catch my bus…” mumlade jag irriterat och sneglade på mitt armbandsur.

“Helvete!” skrek jag och sparkade till ett gruskorn med foten.

Jag kände Liams oförstående blick när jag lunkade iväg och satte mig på en av de röda parkbänkarna som stod utplacerade lite här och var. Jag hade missat bussen ändå, och det var faktiskt inte mitt fel. Det här var helt och hållet Liams fel.

”What’s wrong? You realized you missed the bus?” frågade Liam med ett leende, och jag kunde inte tro att han tyckte det var roligt.

”I actually did, and why do you think that’s funny? It’s your fault, you idiot!” fräste jag surt och han stirrade på mig några sekunder.

”Next bus?”

”2 hours” svarade jag argt till svar.

”I can give you a ride” erbjöd han sig och sträckte fram en hand mot mig. Haha, jo visst, som om jag skulle ta hans hand och åka med honom fast än jag aldrig sett honom förut, om man inte räknar med när han hade sönder min mobil såklart.

”I don’t go with strangers” sa jag kort och synade honom misstänksamt upp och ner.

Liam skrattade, förmodligen åt något internt skämt han hade med sig själv i huvudet.

”I guess you don’t know who I am, then” log han och satte sig bredvid mig när jag inte tog hans hand.

Jag såg oförstående på honom innan jag skakade på huvudet, försökte att inte verka för intresserad.

”Ever heard of One Direction?” frågade han och jag funderade, innan jag kom på att Linda faktiskt nämnt det bandet under lunchen.

Jag nickade och Liam slog ut med armarna.

”Well, then you should know who I am!”

Jag skakade på huvudet och flinade, insåg att det var som om jag psykade honom en aning genom att säga att jag visste vilka DE var men inte vem HAN var.

”Liam Payne, member in One Direction, hello” suckade Liam irriterat och stötte hakan i handflatan. Jag ryckte på axlarna.

”So? You’re still a stranger to me, I’m not riding with you” påpekade jag spydigt och Liam gav ifrån sig ett irriterat stön.

”Let’s get to know each other then! How old are you?” frågade han och jag studerade honom för ett ögonblick. Det bruna håret, stora bruna ögonbrynen, födelsemärket på halsen, de vackra nötbruna ögonen.

”14” svarade jag torrt.

”Really? Wow, I thought you were older, like 17! I’m 18” sa Liam och skrattade.

Jag såg uttråkat på honom och han såg entusiastiskt på mig, som ett litet barn som träffat en ny bästa vän.

”Your go” sa han och jag suckade.

Det här skulle bli två långa timmar.

____________

Vad tycker ni? Några förslag på resten? :) xx