”Favourite movie?” frågade jag och jag hade lagt mig ner på bänken.  Liam satt vid fotändan, och vi hade suttit där i över en timme. Jag stirrade upp på den blå himlen och huttrade till lite i skuggan där vi var. Det hade blivit lite kyligare, men fortfarande runt tjugo grader.

”Got to be Toy Story” flinade Liam och jag skrattade.

”Really? Wow, I thought you were 18?” retades jag och petade på honom med foten. Han skrattade och slog till mitt ben och jag tjöt till och skrattade. Egentligen ville jag inte erkänna att en av mina favoritfilmer var just Toy Story också, eftersom jag precis gjort lite narr av honom.

Liam tog plötsligt tag om min vrist, och lade mina ben i sitt knä. Jag rodnade, ville egentligen flytta på benen men tyckte att det kändes ganska taskigt ändå, så jag lät de vara.

”Boyfriend?” frågade Liam plötsligt och jag satte mig käpprätt upp och stirrade på honom. Han såg undrande på mig och log.

”Uhm, Liam… We’ve just met… and… I don’t think we should start a relationship already…” mumlade jag förvirrat och han började asgarva.

“No, silly! I ment, do you have a boyfriend?”

“Oh”

Jag rodnade en stund och kände hur Liam såg på mig när jag stirrade ner på mina ljusa, nötta jeansshorts. Jag skakade på huvudet som svar, och jag såg i ögonvrån hur han nickade tankfullt.

”Girlfriend?” frågade jag tillbaka, bara för att bryta den pinsamma tystnaden som uppstått.

Liam nickade, och jag höjde på ögonbrynen.

”Her name’s Danielle. She’s gorgeous!” suckade han drömmande och jag flinade åt honom. Kanske skulle jag kunna gilla honom mer nu än förut. Nu kanske vi skulle kunna bli kompisar i alla fall, eftersom han bör vara snäll om han har en flickvän.

”Hey, wake up” skrattade jag och slog till honom med handflatan i hans huvud. Han såg med spelad förvåning på mig innan han brast ut i skratt.

Mina ben låg fortfarande i hans knä, och huden brände som eld där tyget på hans chinos. Jag såg på honom några sekunder. Han hade börjat bränna sig på näsan, vilket fick mig att flina. Liam såg frågande på mig och jag skakade på huvudet som om det inte var något.

Jag kom plötsligt på att jag var tvungen att ringa mamma för att säga att jag missade bussen. Jag tog upp mi mobil ur tygkassen som låg på min mage, och kände besvikelsen skölja över mig. Den var ju trasig. Jag suckade, och Liam tog mobilen ur mina händer och såg förvånat på den gamla blåa Nokian.

”Was this when you ran in to me the first time?” frågade han och drog pekfingret lätt över den spräckta skärmen. Jag nickade och han såg fundersamt på den.

”I owe you a new phone” konstaterade han och skjöt undan mina ben och ställde sig upp. Jag reste mig snabbt och tog tag i hans arm när han började gå mot närmaste mobilbutik.

”No, Liam. It’s okay, you don’t have to. It wasn’t your fault, I just need to borrow a phone so I can call my mum” sa jag som i trans.

Var sjutton kom det där ifrån? Det var VISST hans fel att min mobil var sönder och han borde få köpa en ny åt mig.

”No” protesterade Liam. ”Here, call your mum. Meanwhile, I’ll go and get you a new phone”

Han räckte mig bestämt sin svarta Blackberry och började promenera mot The Phone House. Jag suckade, insåg att det inte gick att hindra honom, och gick tillbaka till bänken. Jag satte mig ner igen, och knappade in mammas nummer.

”Christina?”

”Hej, mamma. Det är jag”

”Åh hej raring, går det bra? Jag försökte ringa dig med det gick inga signaler, är allt okej?” frågade mamma oroligt med sin ljusa röst, och jag kunde se framför mig hur hon nervöst drog handen igenom sitt nästan svarta hår.

”Det är bara bra. Min mobil gick sönder bara, men jag ska tydligen få en ny nu” förklarade jag snabbt och mamma drog ett djupt andetag.

”Va? Hur har du råd med det?” frågade hon förvånat.

”Det är inte jag som betalar… Eller… Jag får förklara när jag kommer hem, det är inte min mobil jag ringer ifrån heller” suckade jag och pillade på kanten av mina shorts.

”Vi tar det när du kommer hem” svarade mamma trött och vi sa snabbt hejdå efter att jag förklarat för henne när nästa buss gick.

Tiden gick och gick, och Liam hade varit borta i en halvtimme nu. Min buss gick om 20 minuter och jag började bli väldigt stressad. Plötsligt kom han tillslut utspringande från butiken längre bort på gatan, med en kasse i händerna. Jag kunde bara be för att det inte var en jättedyr mobil.

”Liam, I need to go. My bus leaves from the station soon” förklarade jag så fort han kommit fram till mig. Han nickade och räckte mig påsen som jag tog emot.

”Here’s my number. Text me” sa han snabbt och tog min hand. Han började med svart tuschpenna klottra ner något nummer på handryggen. Jag räckte Liam sin mobil.

”I’ve got your new number too” sa han och blinkade mot mig, medans han nickade menande mot kassen i min hand. Jag flinade generat och nickade.

”So, bye then” sa jag med ett frågade tonfall som inte riktigt var menat för att vara där. Liam flinade mot mig och nickade.

”Goodbye, Julia. I hope I’ll see you again soon”

Han blinkade mot mig och jag flinade dumt, innan jag började springa iväg mot stationen med Liams blick fäst i ryggen.

___________

? :) xx