Jag vaknade till med ett ryck av att busschauffören hade stannat bussen, och jag såg mig yrvaket och förvirrat omkring. För några sekunder var jag omedveten om vart jag var, tills jag insåg att jag satt kvar på bussen.

”Ursäkta” hördes busschaufförens röst ur högtalarna, ”men det här är bussens slutstation. Du måste gå av nu”

Jag såg mig omkring, och upptäckte i panik att alla människor gått av bussen. Och om det här var slutstationer, var jag cirka 45 minuter hemifrån och det här var sista bussen som gick hem till mig. Jag stönade, plockade upp mobilen och knappade in mammas nummer medans jag gick av bussen som sedan körde iväg. Jag blev stående på trottoaren, i slutet av gatan där bilarna var tvungna att vänta. Omkring mig var det bara skog.

”Kom igen då mamma, svara…” mumlade jag tyst och hörde hur signalerna gick fram innan telefonsvararen gick igång. Jag svor högt och sparkade argt iväg en liten sten med foten, innan jag förbannat gick och satte mig på bänken bredvid busshållsplatsen. Det hade börjat mörkna ute nu, och jag kunde bara erkänna att jag började bli rädd. Jag öppnade telefonboken i mobilen och bläddrade automatiskt fram till Liam, innan jag klickade på honom och signalerna gick fram.

”Julia?” frågade rösten förvånat i andra änden.

”Liam? I’m lost” suckade jag och han skrattade högt.

”How did that happened? I told you to go with me!”

“I fell asleep on the bus and missed my station, so I’m like 45 minutes away from home and my mum isn’t answering her phone!” klagade jag och han suckade.

“I’ll be there soon” sa han och lade på luren.

Jag log nöjt för mig själv och lutade mig tillbaka. Men leendet försvann fort. Han skulle ju omöjligt hitta mig, han är ju inte svensk! Han hittar ju inte i Sverige, för guds skull!

Jag lutade huvudet i händerna, övervägde om jag skulle börja gå eller inte, men jag var så trött att jag inte orkade. Jag blundande, slumrade till lite emellanåt medans det bara blev mörkare och mörkare runt om mig.

Plötsligt hördes en bil en bit bort och jag reste mig snabb upp som en reflex. Runt hörnet av skogen, kom en svart lång limousine körandes och jag tappade hakan. Han kunde väl inte… Nej, det skulle han inte…

Rutan vevades ner, och ut ploppade Liams ansikte, som förväntat.

”Hey, get in the car!” skrattade han och öppnade bildörren åt mig. Jag suckade, och hoppade halvt motvilligt in bredvid honom och stängde dörren. Jag såg upp, och möttes av fyra par andra nyfikna blickar.

”Oj!” sa jag förvånat, inte alls beredd på att det skulle vara andra i bilen.

”Julia, this is…” började Liam men blev avbruten av en annan brunhårig kille med väldigt snygga hängslen.

”I don’t think you need to introduce us, Liam. I’m pretty sure she knows who we are” konstaterade han och log mot mig. Jag sneglade på Liam som i sin tur skakade på huvudet.

”Actually, she doesn’t know us!”

Den brunhåriga killen gapade med spelad förvåning, innan han började skratta.

”Then fine, introduce us to this beautiful girl!” sa han och log. Jag kände hur jag rodnade ut denna charmerande kille.

Liam fnös åt honom, och började peka ut en av dem i taget.

”This is Niall” sa han först och pekade på den blonda killen längst ut till vänster. Han log mot mig med tandställning i munnen. En riktigt söt kille i allmänhet med ett riktigt härligt skratt.

”And that’s Harry” fortsatte Liam och pekade på en brunett med lockigt stort hår. Han fyrade av ett pojkaktigt leende med stora smilgropar och runda kinder. Hans ögon glittrade, och jag kände hur det var omöjligt att inte le tillbaka.

”Zayn…” fortsatte han och nickade mot en svarthårig kille som såg ut som en modell. Han log osäkert mot mig, och det första jag tänkte på var hans långa ögonfransar som ramade in de nästan svarta ögonen. Herrejösses, han skulle passa perfekt med Lina, tänkte jag för en sekund.

”And Louis, AKA Boo Bear” skrattade Liam och blinkade mot Louis som gjorde en trumpen min.

”You have to stop saying that, Liam! You’re making the fans call me that!” klagade han och kastade en vindruva på Liam, som Louis hade haft bredvid sig. Liam skrattade retsamt och Louis log mot mig. ”Nice to meet you” sa han glatt och jag nickade.

”Nice to meet you too!”

“How old are you?” frågade Harry och jag svarade.

“14…”

Louis såg mellan mig och Liam några sekunder.

”Liam, isn’t she a bit too young for you? I mean, it’s four years… Besides, you’ve already got Danielle…”

Han flinade retsamt mot Liam som slog till honom på benet.

”Shut up Lou!”

Jag kände hur jag rodnade och såg ner på mina bara knän. Huden var knottrig, och det var inte förens då jag insåg att jag frös. Jag huttrade, och Niall såg på mig.

”Are you cold, darling?” frågade han och lade huvudet på sned. Jag nickade försiktigt, och han började klänga av sig sin jacka, innan han räckte den till mig. Jag började protestera, men Niall hyssjade mig.

”Just take it, you can give it back when we’re at your place” sa han och viftade med handen, och jag log tacksamt mot honom när jag lade den röda jackan över mig som en filt. Harry skrattade åt mig, men det var fullt förståeligt. Louis härmade mig, låtsades huttra och lade sin egna jacka över sig precis som jag. Killarna skrattade, inklusive jag, och Liam härmade mig också och knuffade skämtsamt till mig.

_____

:) xx