Jag vaknade av att en fågel envist satt sig på min balkong och börjat kvittra på tok för högt. Jag kisade mot balkongdörren, och möttes av sol som sken rakt i ansiktet på mig. Jag stönade och gned mig i ögonen, tänkte inte ens på att jag hade kvar gårdagens mascara förens jag blev svart på knytnävarna.

Jag satte mig upp och sträckte på mig, kände hur jag var i stort behov av en dusch, så jag gick till garderoben och plockade fram det jag ville ha på mig idag. Blått linne? Nej, känns inte för det idag. Jag plockade fram en vit axelbandslös klänning, inte uppklädd men fin. Den hade röda små blommor på den, och jag tyckte att den skulle vara väldigt fin till mina sandaletter. Så jag tog klänningen och gick in i badrummet för en lång, uppfriskande dusch.

20 minuter senare, kom jag ut iklädd klänningen och en handduksturban på huvudet när jag tittade på klockan. Den var tjugo i elva. För att hinna till lunchen med Liam, var jag tvungen att vara klar inom 15 minuter, då bussen gick hel. Jag gick fram till den stora golvspegeln i trä som stod i ett hörn bredvid den svarta byrån. Jag tog bort handduksturbanen och började borsta mitt blöta, brunröda hår, och konstaterade att det var i stort behov av en klippning.

Precis när jag borstat klart håret, ringde hemtelefonen och jag kastade iväg hårborsten på sängen, som fortfarande var bäddad eftersom jag inte hade krupit ner under täcket igår kväll.

Jag lyfte på luren till hemtelefonen och svarade.

”Julia Lundgren?” svarade jag och jag hörde ett högt stön i andra änden.

”Julia, var i helvete har du varit?!” skrek Lina förbannat och jag blev förvånad över hur sur hon var.

”Ursäkta mig, men jag har sovit!” svarade jag upprört och hon suckade.

”Jag har ringt din mobil typ hundra gånger, varför svarar du inte?!”

”Jag har en ny mobil, därmed nytt nummer. Jag var så trött igår så jag orkade inte ringa dig” ljög jag. Sanningen var att jag inte ens tänkt på det.

”Ny mobil? Har din mamma köpt en ny mobil till dig?” frågade Lina chockat. Min mamma var en sådan människa som tyckte att elektronik var nästan onödigt. Det enda som behövdes var en fungerande telefon, inte någon ny som man kunde göra mer saker med.

”Nja… Du vet han killen som sprang in i mig? Jag mötte honom igen, och snackade lite med honom. Han fick syn på min mobil och insisterade på att köpa en ny” förklarade jag.

”Åh, vad gulligt!” sa Lina glatt. ”Vad heter han? Vad köpte han för mobil?”

”Liam, heter han. Han köpte en iPhone 4S, fullt onödigt!” klagade jag och hörde hur Lina drog efter andan.

”Liam? Brunt hår? Bruna ögon? Födelsemärke på halsen?” viskade hon och jag tänkte efter. Ja, nog hade han ett födelsedagsmärke. Och brunt hår och bruna ögon.

Jag svarade att ja, det hade han nog, och hörde plötsligt hur Lina började småskrika i andra änden.

”Lina?! Allt väl?!” ropade jag i telefonen.

”FATTAR DU INTE ATT DU HAR SNACKAT MED LIAM FRÅN ONE DIRECTION, DIN IDIOT. ÅH GUD, JAG DÖR, JAG DÖR! TÄNK OM DET HADE VARIT HELA BANDET! HARRY LIKSOM!”

Jag tvekade. Skulle jag säga att jag träffat Harry och de andra killarna med? Men jag bestämde mig för att avstå.

”Jo… Men du, Lina…” jag såg stressat på klockan som sa att det var 10 minuter kvar tills bussen skulle gå. ”Jag måste gå. Jag ska… öh… träffa en kompis”

”Jaja, gå du. Du får berätta allt om dig och Liam senare!” fnissade Lina och jag suckade. Hon skulle bara veta.

Vi la på luren, och jag återgick till att fixa mig. Duttade på lite mascara, lite rouge, och lite läppglans och jag var klar. Jag fattade tag i min bruna läderväska och sprang ner för trapporna och tog på mig sandaletterna, innan jag sprang ut och rusade hela vägen till bussen.

___

SÅDÄRJA!