Ungefär 45 minuter senare, stannade bussen på den välkända stationen och jag klev av. Började sakta gå mot Pizza Hut, som låg nära Åhléns vilket var ungefär 700 meter ifrån stationen.

Mobilen ringde, och jag halade upp den ur min lilla väska. Liams namn stod på displayen, och jag svarade.

”Liam?”

”No, not Liam. Harry” svarade en bekant röst i andra änden.

Jag visste att han inte kunde se det, men jag höjde på ögonbrynen ändå.

”Liam can’t make it today. He’s got… something else to do” sa han med en tveksam röst som jag inte visste om jag skulle tro på.

”What’s up? I mean, what happened? Because obviously something is wrong?” frågade jag och satte mig på en stenmur som fanns runt omkring en park.

Harry suckade i andra änden, och plötsligt kunde jag höra snyftningar i bakrunden.

”Who’s crying?!” frågade jag snabbt och blev med ens panikslagen.

”Uhm.. Okay, here’s the thing. It’s over. It’s over between Danielle and Liam”

Jag drog ett djupt andetag och såg mig chockat omkring, som om alla andra på gatan skulle stanna upp och stirra på mig, som om alla hade hört vad Harry sa.

”Who broke up with who?” viskade jag oroligt och Harry stönade. Snyftningarna blev avlägsna, och jag förstod att han gått ut ur rummet.

”Just get here. Scandia Hotel, room 34” suckade han och lade på luren.

Jag lade snabbt ner mobilen i väskan och benen började springa snabbt, som om de visste innan mig vart jag var påväg.

Jag sprang de tjugo minuterna som var mellan stationen och hotellet. Normalt sätt hade det tagit 40 minuter att gå, men jag sprang så snabbt att benen knappt ville böra när jag stod utanför entrén. Innanför de breda glasdörrarna, kunde jag se massor av fans som stod och småskrek efter killarna. Jag stönade. Perfekt. Hur skulle jag nu kunna komma dit?!

Jag gick in på ben som kändes som spagetti, och gick fram till receptionen, där det satt en tjock kvinna med svarta stora glasögon. Hon hade halvgrått, lockigt hår som slutade ovanför axlarna. Kvinnan såg upp från tangentbordet och såg på mig en sekund.

”Fansen är där borta, jag säger inte vilken våning de är på” suckade hon och jag förstod att hon suttit där ett långt tag nu.

”Jag är väntad” förklarade jag. ”Harry ringde mig”.

Kvinnan såg på mig, innan hon frustade till och brast ut i ett gapskratt.

”Jo, visst, och jag är drottningens försvunna dotter” sa hon ironiskt. ”Gå till de andra”

Hon nickade mot klungan av fans.

Jag kände hur jag blev rasande, plockade upp telefonen och slog Liams nummer.

”Harry?” svarade en röst och jag förklarade hur läget var.

”She won’t let me in!” klagade jag och kvinnan i receptionsdisken såg nyfiket på mig.

”Give her the phone!” befallde Harry och jag räckte kvinnan telefonen. Hon såg förvirrat på mig, men satte den mot örat och började lyssna.

”H-hello?” sa hon nervöst och jag såg hur hennes ögon blev större än tomater där hon satt.

”Yes. Yes, yes. Yes, Mr. Styles. Of course. Yes. Bye”

Hon räckte mig telefonen.

”Plan 4” sa hon och log ett falskt leende. Jag log halvhjärtat tillbaka också, och kände fansens blickar i ryggen när jag gick förbi dem mot hissarna.

”Men hallå? HENNE släpper ni förbi, men inte oss?!” skrek en av tjejerna och de andra vrålade instämmande och avundsjukt. Jag flinade lite för mig själv när jag steg in i hissen och tryckte på knapp 4.

_____

Sa precis åt mig själv att skärpa mig, haha!

Så här har ni del 9. Puss xx