Jag darrade. Jag visste inte hur länge jag suttit där, men jag kunde inte röra mig. Det var bara en tidsfråga innan någon skulle öppna ytterdörren igen, eftersom jag inte flyttat mig. Jag satt kvar utanför deras hotelldörr, gråtandes med knäna uppdragna till hakan. Ögonen sved och ömmade av alla tårar som oavbrutet strömmade ner för mina kinder.

Jag är nog inte det Liam drömmer om trots allt, tänkte jag. Men jag är det han ser. Skulle han egentligen se på mig som han gjorde, säga det han sa, om han inte kände det han kände?

Nej, det är inte så. Jag hade ställt mig in på att han bara ville ha Danielle.

Jag rynkade pannan, försökte på stopp på tårarna och snyftningarna. Försökte kontrollera det utan att riktigt lyckas.

Plötsligt hörde jag en gitarr spela, och jag insåg snabbt att det var från deras rum. Någon stod och spelade precis vid dörren. Jag lutade huvudet bakåt mot väggen, slutade snyfta till gitarrens vackra toner.

” I'm broken
Do you hear me
I'm blinded
Cause you are everything I see
I'm dancing, alone
I'm praying
That your heart will just turn around”

Jag brast ut i ännu mer gråt när jag hörde den ljusa stämman. Klart det var Liam. Såklart. Det var så vackert. Texten, gitarren, rösten…

Han visste att jag var här. Han visste att jag inte hade gått därifrån än.

”… I might just die inside

It just don’t feel right

Cause I can’t love you more than this…”

Tårarna fortsatte strömma. Detta var nästan värre än tortyr, att höra honom sjunga detta och mena vartenda ord.

”I never had the words to say

But now I’m asking you to stay

For a little while inside my arms

And as you close your eyes tonight

I pray that you will see the light

That’s shining from the stars above”

Jag tryckte mig mot väggen med ihop pressade ögon, tog kraft i benen och reste mig upp på ostabila fötter. Jag vacklade snyftandes fram till dörren, föll emot den med en duns med fann balansen ännu en gång. Det gjorde så ont. Inte för att jag ramlade till, utan för att han sjunger. Hur han sjunger ut sina känslor i en enda låt.

Plötsligt slutade gitarrspelandet och jag backade ett steg. Liam hade hört att jag dunsat emot ytterdörren, så han öppnade.

De blanka, känslosamma ögonen såg smärtsamt på mig. Jag kunde se att detta inte var lätt för honom, det var som tortyr för honom också, inte bara för mig.

Han menar det verkligen, tänkte jag och grät. Han menar vartenda ord han sjunger.

”Julia…” viskade han tveksamt och tog ett försiktigt steg framåt.

Jag tvekade inte längre. Jag rusade mot honom, kastade mig i hans armar och han tryckte mig emot sig hårt. Jag andades in den söta doften av honom, samtidigt som jag lät tårarna göra mörkare ringar på hans T-shirt. Liam snyftade till bakom min rygg, men släppte inte taget om mig. Han lossade inte ens på greppet lite, utan kramade mig som om att det gällde liv och död – om han släppte mig skulle jag vara borta föralltid.

”I mean it. Every word I sang, I mean it…” började han och jag nickade. Han behövde inte säga mer.

Jag förstod.

_______

Mer uppdatering som ni ser! Kommentera och sprid för mer! :)