Jag satt på sängen, och grät. Tårarna rann ned för mina kinder, men jag orkade inte ens bry mig om att torka bort dem. De fick fortsätta rinna. Alva som satt bredvid mig på min säng, torkade envist bort sina tårar. Det hade gått en dag sedan Louis plötsligt svimmade, och vi hade inte hört något från killarna. Jag tänkte tillbaka på kvällen.

__

Jag mindes att jag vaknade bara sekunder efter att jag svimmat, förvirrad, men fick syn på Harry som gråtandes låg med sitt huvud på Louis bröst. Niall hade suttit ner med Louis huvud i sitt knä, klappade på pannan medans hans tårar rann.

"Lou, please, w-we need you" hade han snyftat med sin irländska accent som fick hjärtat att krossas.

Liam hade sprungit iväg till närmaste hus för att ringa en ambulans, och Zayn hade stått som fastfrusen och stirrade på Louis kritvita ansikte. Jag mindes hur jag hade krypit fram till Harry som sett på mig med rödgråtna ögon, men snabbt vänt ögonen mot sin vän igen. Jag hade rotat i fickorna efter en pappersbit, som jag sedan klottrade ner mitt nummer på.

"C-call me when you know more" viskade jag och grät. Harry hade nickat till svar, utan att tagit vända blicken från Louis. Han tog lappen och stoppade ner i jeansfickan.

Det hade inte tagit lång tid innan ambulansen kom, och Liam hade tagit bilen och åkt efter den när de lyft upp Louis på sjukbrädan och burit in honom i ambulansen.

Alva hade stått och gråtit med ansiktet begravt i händerna, då Niall gick fram och kramade om henne. De hade stått där, så fina och bara gråtit, med armarna om varandra. Jag hade sett hur Harry reste sig, ägnade inte mig en blick. Sedan gick han. Han bara gick därifrån, med huvudet nerböjt och armarna löst hängande vid sidorna. Niall och Zayn hade sedan följt efter honom, och där kvar stod jag och Alva, plus alla hundra gäster.

"Festen är slut" skrek vi gråtandes och gästerna började mumlande gå därifrån. Alva hade sedan följt med mig, där vi gråtit tillsammans hela natten.

___

Jag kände hur mobilen plötsligt började ringa i min jeansficka, och jag tog upp den. Det var ett okänt nummer, och jag kände hur något uns av hopp väcktes i mig.

"Ska du svara eller?" snyftade Alva och blängde på mig. Jag nickade tyst, och svarade.

"Harry?" viskade jag hoppfullt.

"Zayn" svarade personen i andra luren.

Jag kände hur jag plötsligt blev sur. Hur vågade han ringa mig?

Plötsligt sa han åt mig att ta med Alva till deras lägenhet. Niall behövde tröstas. Jag kände mig rasande. Varför fick inte jag följa med?

Han förklarade på vilket hotell de bodde, samt rumsnummer, innan jag sa att jag följer med och lade på.

Det tog inte mer än 10 minuter innan vi stod utanför hotelldörren, nummer 57. Alva knackade snabbt, det märktes att hon var stressad, rädd. Hennes hår var utsläppt men hade inte samma glans som förut, hon hade bara orkat dutta på lite mascara och tagit bort sminkrester, och hon hade inte en enda accesoar på sig.

Zayn öppnade dörren, och Alva puttade sig förbi honom och satte sig direkt i Nialls knä och kramade honom. det gjorde fruktansvärt ont att de hur han grät ut mot hennes axel, röd i ansiktet och påsar under de ihopknipta ögonen. Jag hörde högljudda snyftningar från honom.

Jag gick stelt in i hallen, och hängde av mig jackan.

Jag kände hur självförtroendet växte, och jag vände mig mot Zayn.

"If you ever kiss me again, I swear you will regret it" väste jag surt och satte ett pekfinger hårt i hans bröstkorg.

Han nickade stumt till svar, och jag gick förbi honom och fram till den gråa soffan, där Niall satt med Alva, fortfarande i knäet.

"Where's Harry?" frågade jag ömt och klappade honom på axeln. Han pekade uppåt, och jag förstod att han menade att han var på övervåningen. Jag viskade tack, innan jag gav Alva en blick som betydde att hon inte skulle gå efter mig. Hon nickade, och vände sig mot Niall igen och kramade om honom.

Jag började gå upp för spiraltrappan som ledde upp till en vit korridor med gröna detaljer. Jag förstod att det var killarnas sovrum. Och eftersom det bara fanns tre, gissade jag på att alla sov i varsitt förutom Harry och Louis, som stod varandra väldigt nära.

Jag knackade på en av dörrarna. Inget svar. Jag gick då och knackade på dörren mitt emot.

"Go away" hördes det där inne. Jag försökte öppna dörren, men den var låst från insidan.

"Harry? Are you there?" frågade jag oroligt.

"Emma?"

Jag hörde fotsteg på andra sidan dörren, och låset gick upp. Plötsligt stod han där, utan tröja, iklädd jeans endast och stirrade på mig. Jag kastade mig in i hans famn och han började gråta.

"Emma..." viskade han i mitt hår och jag kände hur ögonen vattnades.

Jag behövde honom. Men det gjorde så ont att höra honom gråta. Det gjorde så ont.

Jag behövde att Louis kom hem.

______________________________________________________________

FORTSÄTTNING FÖLJER, SPRIIIIID <3

/E xx