Hej på er tjejer!

Tack så mycket för alla kommentarer, blir så glad när ni engagerar er i allt jag gör! Ni anar inte, gör min dag, helt seriöst!

Hursomhelst, tack för att ni kollar min blogg! Var uppe i hela 167 sidvisningar igår, wowzaa! riktigt grymma ni är, som delar sidan och kommenterar!

Är glad att meddela att jag väljer ut 3 tjejer ikväll till min nästa story!

Love, E xx

Louis rullade ut ur rummet och in i köket, så tyst som han bara kunde. Det var inte alls menat att bli sur på honom, det är bara så att han var en... punkt i det hela.

Jag stirrade på kuvertet i min hand som jag långsamt försökte öppna med mitt pekfinger. Jag ville inte alls riskera att ta sönder något. Jag fick tillslut upp kuvertet och vände upp och ner på det i mitt knä. Ut ur det ramlade först någonting hårt och silvrigt, innan en papperslapp föll ut. En doft smällde plötsligt emot mig, och jag visste direkt vad det var. Det var hennes doft, hennes parfym, den var överallt i kuvertet. Jag andades in den, mindes tillbaka hur hennes leende var, hennes skratt, hennes ögon. Hela hon var fantastisk, och det är hon än.

Jag lade ner kuvertet bredvid mig med skakiga händer innan jag försiktigt plockade upp det silvriga föremålet. Det var ett armband, med massa berlocker på. Jag mindes det som om det var igår. Hon hade haft på sig det på festen, jag hade frågat henne vad det var för något och hon hade svarat att hon hade haft det sedan hon var tre år. Hon hade fått det av sin mormor, sa hon.

Jag kände hur tårar började rinna ner för mina kinder, men jag torkade bort dem innan jag lade ner armbandet på mitt högra knä. Jag tog tag i brevet istället, och öppnade det. Hennes vackra, snirkliga handstil vräkte sig över hela pappret och jag började läsa.

Jag skakade nu, bokstäverna blev suddiga av tårarna som fyllde mina ögon. Jag kände fortfarande lukten av hennes parfym.

Längst ner på brevet satt ett foto på henne och mig. Vi hade tagit det på sjukhuset, eller Niall hade fotat oss två. Hon hade armbandet på sig.

Men jag var inte ledsen längre. Emma visste allt hon gjort, och jag visste att hon såg mig, hon vakade över mig.

Jag ropade på killarna och Alva, som kom nedspringande i chock när jag skrikit lite för högt efter dem.

Jag log mot dem, och såg hur Louis kom utrullande ur köket.

"She gave you her bracelet" viskade Alva och log rört.

Jag nickade, kände en tår rinna längst kinden.

"I love you all. I love you" sa jag och log, innan jag omfamnade alla i en stor gruppkram.

Då visste jag att allt skulle bli bra tillslut. Allt skulle ordna sig, nu när jag visste att jag hade Emma vid min sida. Hennes närhet var som vinden. Jag kunde inte se att hon var där, men jag kunde känna att hon såg mig.

Jag log för mig själv, fortfarande med armarna runt mina vänner.

Allt skulle bli okej nu.

_____________________________________________________________________

SLUT PÅ DEN!!! Vad tyckte ni? :) xx

/ E x

Harry släppte taget om mig och reste sig upp efter att ha fallit på knä. Han såg väldigt svag ut, svagare än mig, när han vinglade iväg till soffan. Det var då jag kunde känna lukten av alkohol, och jag rullade långsamt in i vardagsrummet och kunde inte mer än stirra. Det låg ölburkar i rummet, gamla som nya, tomma som fulla, med annan sprit också. Harry såg på mig, utan att visa några känslor i ögonen, innan han satte sig ner i soffan och lade armarna över bröstet. Hans tårar rann, men han verkade inte bry sig om att torka bort dem.

Resten av killarna plus Alva hade gått upp på Liams rum, de ville att jag och Harry skulle få vara ifred och prata.

"Harry..." började jag men han avbröt mig snabbt.

"It wasn't your fault, Lou" viskade han och spände käkarna. "It was her choice. She knew this could happen, right?"

Jag fick genast skuldkänslor. "But it was thanks to me, 'cause I was the one who was going to..."

"Stop, Lou. Stop" avbröt Harry och tårarna rann mer än förut. Han såg på mig, med sorgsna ögon fulla av rädsla, sorg, tårar. "She was my everything. I didn't realize it until she..."

Han tog ett djupt darrigt andetag och begravde ansiktet i händerna.

"It was my fault. I regret every day that I let her do that operation. I will never forget that day" mumlade han och det stack till i mitt bröst.

"She saved my life" hörde jag mig själv säga och Harry såg på mig med rasande blick.

"She saved your life, yes! But listen to yourself, when you're saying that! Oh hi I'm Louis and Emma is dead but I don't care because she saved my life!" vrålade han ilsked och ställde sig upp. Han kastade en av glasflaskorna på bordet framför honom i väggen, och knöt sedan nävarna när smällen kom och glassplitter regnade.

"Harry..." sa jag tyst för att inte göra honom mer aggressiv. Han stirrade ursinnigt på mig med en sammanpressad mun och knutna händer. Jag började rota i min ficka och fiskade upp ett kuvert som jag gav honom. Han stirrade tyst på de snirkliga bokstäverna i bläck som formade hans namn.

"She gave it to me before the operation" viskade jag och såg på honom. Harrys ögon tårades och han satte sig ner i soffan igen. Han började försiktigt öppna brevet, som om det skulle kunna ligga en bomb där i som bara väntade på att smälla.

Jag insåg att han förmodligen ville vara själv, så jag rullade ut i köket i jakt på något som kunde lugna min hungriga mage.

________________________________________________________________________

MER IKVÄLL, SISTA DELEN DÅ!

Jag var äntligen på benen igen och blev utskriven från sjukhuset. Men glad var jag inte.

Liam kom och hämtade mig, och han stod trött lutad mot dörrposten medans jag packade mina saker, långsammare än vad jag egentligen kunnat. Men jag ville verkligen inte hem, jag ville inte se Harry just nu. Jag kunde inte. Inte efter allt det som hänt.

"Come on, Louis. I just got a text from Niall again, he's really worried for Harry"

Liam stampade otåligt med foten i marken. Han var blekare än vanligt, han var inte alls lika vacker som för 3 månader sedan. Håret var rufsigt, han hade fått finnar, och gick runt i mjukisbyxor hela tiden. Men jag nickade, ställde in mig på det värsta bemötande jag skulle få någonsin. Anklagad var jag, helt enkelt.

Jag satte mig i rullstolen jag var tvungen att ha enligt läkarna, vilket jag själv dock tyckte var fruktansvärt onödigt. Jag kunde gå själv, men inte ens Liam tillät mig.

Jag satte mig tillrätta och Liam körde ut mig från sjukhuset snabbt för att undvika alla fans, trots att vi tog bakvägen var det fullt av dem där. Han körde mig fram till bilden och lastade in mig.

"I can walk!" protesterade jag halvhjärtat när han lyfte mig men Liam skakade på huvudet utan att svara. Sedan tog han rullstolen och skjutsade in i bagageluckan, innan han satte sig i förarsätet och backade ut från parkeringen.

"How's Harry doing?" frågade jag försiktigt och Liam drog ett djupt andetag innan han svarade.

"Imagine"

Jag kände hur det värkte i hjärtat när jag tänkte på honom. Han måste vara helt förstörd. Jag såg ut genom bilrutan, såg hur hus och gatlyktor fladdrade förbi i höstmörkret. Jag kände hur en tår rann ner för min kind men jag torkade envist bort den med tröjärmen. Jag hatade att gråta, det är det värsta som finns.

"I think you are the only one who can actually talk to him" sa Liam plöstligt och jag förstod om vem han menade. Jag funderade. Jag och Harry hade varit bästa vänner länge nu, tillräckligt länge för att veta allt om varandra.

Men hur skulle det vara nu?

Bilresan hem gick fort, mycket snabbare än förväntat, och redan på trottoaren utanför stod Niall och Zayn och väntade på oss. Liam parkerade bilen, hämtade rullstolen och satte ner mig i den. Jag rullade fram till Niall och Zayn, som kramade mig länge. Ingen av de såg heller pigga ut, alla var lika ledsna. Men mest ledsen var Harry.

Alva kom ut genom dörren, blek och ofixad. Det såg ut som om hon precis vaknat, då håret stod åt alla håll på hennes huvud. Hon gav mig ett vagt leende, och Niall lade en arm runt henne och viskade något i hennes öra som fick ögonen att tåras på henne.

Jag stirrade ner i marken, ville inte se mer. Jag visste vad jag hade framför mig. Men inget kunde jag göra, för Liam hade redan börjat rulla in mig i huset, in i hissen och upp mot takvåningen. Hissen stannade, och Liam började nästan springa med mig. Men jag orkade inte bry mig. Jag hade ont, både i operationssåret och hjärtat. Men det var hjärtat som högg mest.

När jag öppnade dörren till takvåningen var det första jag såg Harry. Han stod ungefär fem meter ifrån dörren, och stirrade på mig med rödkantiga ögon. Han var mycket blek, med mörka ringar under ögonen. Säckiga kläder, ofixad. Håret var halvt flottigt, men ofixat.

Harry började snyfta, innan han rusade fram till mig och kramade om mig hårt och länge. Jag grät mot hans axel, som trycktes in i min kind så hårt att det gjorde ont. Men jag brydde mig inte. Inget annat betydde något längre.

_____________________________________________________________

Hoppas ni läser! Är ni snela skriver jag ALLRA SISTA DELEN på hela novellen ikväll :)

/E xx

Jag och Alva sprang så att benen gjorde ont. När vi fick syn på Harry som oroligt vankade av och an, sprang vi fram till honom och krävde en förklaring.

"Something happend. I'm not sure what it is, but if he doesn't get a kidney soon..." han svalde innan han fortsatte. "... if he doesn't, we will loose him."

Mina ögon tårades och jag kramade Harry. Han smekte mig över håret, och ner på min rygg. Jag visste att stunden var inne, jag skulle gå in i operationssalen när som helst.

"I love you" viskade Harry och kysste mig ömt. Jag började gråta och hulkade fram att jag älskade honom också. Alva stod bakom oss och bölade, och vi bjöd in henne i en stor gruppkram.

"Älskar dig, knäppis" snyftade hon och gav mig en enskild kram. "Jag älskar dig med, bajshög" log jag och grät lite. "Lova att ringa mamma och berätta" sa jag till henne och hon nickade.

Vi log åt varandra, innan jag sa hejdå till dem och gick in i operationssalen, vilket var sorligt. Jag gillade vanligtvis inte hejdå, men speciellt inte sådant här hejdå när man inte ens vet hur det kommer sluta. Det var ljust därinne, och de hade redan börjat förbereda med verktyg och allt möjligt. Jag tvingade mig själv att inte titta på sakerna som låg där, det skulle bara få mig att ångra mig.

"Jag skulle vilja be dig att gå in där och byta om till denna" sa samma manliga läkare som tidigare undersökt mig. Han hade en stor, grön rock på sig med matchande munskydd och hatt. Jag nickade lydigt, tog det blå plagget han höll i och gick in på toan och bytte om. Det var lite pinsamt att inte ha trosor på sig, speciellt eftersom den var öppen i rumpan. Jag rodnade när jag gick ut från toan, men läkaren verkade inte bry sig. Han gjorde en gest mot en bårliknande sak som var täckt med något vitt skyddande papper, och jag lade mig där. Narkosläkaren, en äldre dam som stått i hörnet under tiden, var snabb och stoppade en nål i min arm och gav mig smärtstillande. Hon sövde mig också.

Sedan svartnade allting.

Jag och Alva bestämde oss för att springa iväg till kiosken mitt emot sjukhuset för att köpa något att dricka åt alla innan de stängde. Vi hade stressat skrivit ner allt på en papperslapp, eftersom Zayn och Liam kom när vi skulle gå och de också ville ha något. En cappuchino åt Harry, svart kaffe till Zayn, sött te till Liam och Niall ville ha en cola. Vi själva skulle köpa choklad.

Vi gick ut genom entrén. De svala vindarna gjorde så att håret susade omkring huvudet på mig, och fick ögonen att tåras.

"Jag fattar inte att det här händer" sa Alva tyst och drömmande. "Att vi träffar de vi ser upp till mest i hela världen, och du och Harry... Och jag och Niall..."

Hon blundade och vände upp ansiktet mot den värmande kvällssolen medans vi gick. Jag nickade instämmande och såg över gatan innan vi gick över.

"Jag trodde aldrig det här. Det sjuka är att det känns som om vi känt dem i flera år, inte bara i några dagar, hur länge har vi känt dem?" frågade jag och chockades.

"Hm, låt mig tänka..." svarade Alva fundersamt och vi ställde oss i den långa kön till kiosken. "Jag tror det har gått lite mer än en vecka nu"

Jag stirrade. Bara en vecka. Herregud, en vecka och jag har aldrig älskat någon så mycket som jag älskat Harry. Och om man tittar på Niall och Alva, så känner de nog samma sak.

Plötsligt vibrerade det till i min byxficka av mobilen, och jag tog upp den.

En kall kår gick långsamt upp för min ryggrad när jag läste smset från Harry.

"Alva. Vi måste gå, nu" sa jag snabbt och hårt och hon stirrade på mig, innan hon ryckte mobilen från min hand och läste. Alva vände sedan upp blicken och stirrade på mig.

"SPRING!" vrålade hon och vi lämnade kön när vi nästan var längst fram, och började springa mot sjukhuset igen.

In genom dörrarna, innan vi blev stoppade av alla fansen som fortfarande stod kvar i lobbyn.

"Åh, är ni deras flickvänner?!" hörde vi många tjejer skrika. Tillslut blev Alva fruktansvärt stressad och helt illröd i ansiktet.

"VI SKA RÄDDA LOUIS LIV, LÅT OSS KOMMA FÖRBI TACK!!" skrek hon åt tjejerna och jag stirrade på henne. Det såg urkul ut när tjejerna först blev vita i ansiktet, gjorde en gång åt oss som vi sprang igenom, innan de började mumla tyst och gråta.

Jag tänkte tillbaka på smset jag hade fått av Harry, och det gjorde ont i mig när jag läste det och repetrade i huvudet. Tanken på det hela gjorde mig illamående.

________________________________________________________________

LALALALALALALAAA

/E xx

Helt plötsligt öppnades dörren till sjukhusrummet.

"EMMA!" vrålade Alva och tjöt.

Jag, Louis, Niall och Harry, som vaknade av skriket, stirrade på henne. Hur kunde hon vara så glad?

"DU FATTAR INTE, EMMA. DU FATTAR INTE"

Jag skakade på huvudet och killarna bakom mig såg ut som om Alva var galen.

"DET HÄR ÄR DEN BÄSTA DAGEN I MITT LIV!" skrek Alva och hoppade lyckligt upp och ner på stället.

Jag sneglade på killarna, som såg mer och mer skräckslagna ut. Sedan vände jag tillbaka blicken mot den överlyckliga Alva.

"Vad?" frågade jag halvt egagerad.

"Du och jag" började hon och tog tag om mina axlar. "Vi har vunnit. Vi ska åka till London och träffa One Direction!"

Jag stirrade på henne och började asgarva. Hon såg frågande på mig medans jag tjöt av skratt och vek mig dubbel.

"Alva, lilla gumman, vi ÄR med One Direction just nu... Varför är du inte glad för det?"

"Därför, att jag är smart!" svarade hon stolt och knackade sig själv i tinningen. "Vi båda vet att killarna åker hem förr eller senare, visst? Men nu kommer vi få träffa dem igen, PLUS se en konsert med dem!"

Jag tänkte efter. Alva hade rätt. Vi skulle skiljas åt snart, det visste jag. Men nu när vi vunnit tävlingen så skulle vi få möta dem igen!

Jag pep till av lycka och skulle precis vända mig och berätta för killarna när Alva hindrade mig.

"Säg inget!" sa hon allvarligt och hötte med fingret mot mig som om jag var ett litet barn. "Detta blir en överasskning"

Jag nickade lydigt och fnissade. Sedan blev jag allvarlig, vilket Alva direkt märkte.

"Okej, dåliga nyheter förstår jag?" suckade Alva och jag skakade på huvudet.

"Han ska få min njure" förklarade jag nervöst och hon stirrade på mig ett ögonblick, innan hon gick fram och gav mig en stor kram. "Du är en sådan hjälte" viskade hon och jag kramade henne tillbaka.

Vi hade helt glömt bort att killarna inte förstod ett ord om vad vi sa, och vi skrattade åt deras ansiktsuttryck. Louis hade somnat, Niall stirrade på Alva med en förvirrad men kärleksfylld blick, och Harry stirrade på oss som om vi var från Mars och hade kaniner på huvudet.

Vi skrattade åt dem ett tag, innan vi kollade på varandra.

"Uhm, Alva bought a new... uhm..." började jag och såg hjälplöst på Alva som log halvhjärtat.

"A new shirt!" sa hon och log.

Killarna skakade på huvudet och log.

"Girls..." skrattade Harry och klappade i sitt knä där jajg gick och satte mig. Alva stod förvirrat kvar i rummet, och stirrade för första gången på Louis. Sedan gick hon fram till honom, strök honom över kinden och kysste hans panna. Niall stirrade avundsjukt på honom, innan han med valpögon såg på Alva. "Can I get one?" frågade han blygt och rodnade. Alva skrattade och kysste honom, rakt på munnen.

De där två, tänkte jag. En vacker dag kommer det bli dem.

________________________________________________________

OMGOMGOMGOMG HITTADE INLÄGGET I UTKAST, LYCKAAA <3<3<3<3

/E xx

Jag låg på den kalla sängen i ungefär en kvart, kanske tjugo minuter, innan läkaren kom tillbaka. Han hade bytt rock, från den vita till en grön. Han kom in och stängde dörren medans han bläddrade i sina papper med ett bekymrat ansiktsuttryck. Nej, tänkte jag. Den passade inte.

Jag kände hur hjärtat sjönk till magen och jag fick skuldkänslor, eftersom jag varit så inställd på att jag kunde hjälpa honom, och så kunde jag ändå inte det.

"Så, Emma..."

Läkaren såg på mig och gav mig ett litet leende. Jag log halvhjärtat tillbaka, funderandes på hur jag skulle gå till väga för att snabbt kunna ge Louis en ny njure.

"Det såg ut som att din njure är perfekt för Louis. Ni har precis samma blodvärden och storleken på njuren är precis den som vi behöver" sa han och bläddrade i sina papper igen.

Jag gapade. Aldrig trodde jag att jag skulle få höra det där. Hjärtat försvann ur magen, och istället blev jag nervös. Nervös för smärtan, nervös för Harry...

"Du vet riskerna med att göra det här, hoppas jag?" frågade läkaren tveksamt och gned sig om hakan. Jag skakade på huvudet och han suckade.

"Så lite alkohol som möjlig, eftersom du inte kommer tåla mycket. Inte mycket koffein, inga droger. Det finns även risk för att du efter operationen blir mycket sjuk, men det är en väldigt ovanlig sak som har hänt max 3 gånger på detta sjukhus under alla år"

Han såg allvarligt på mig och rättade till sina glasögon.

Jag nickade tveksamt. "Jag är redo" ljög jag. Jag var inte alls redo. Jag hade inte förberett mig för detta.

Läkaren nickade tveksamt och tog upp en kalender i fickan.

"När ska detta utföras?" frågade jag tyst och sneglade på honom.

Han såg på mig, och sedan bekymrat ner i sin kalender.

"Så snart som möjligt... Imorgon"

Jag stirrade på honom. Imorgon redan?

Doktorn granskade mig och frågade om jag mådde bra och jag nickade stumt till svar innan han släppte ut mig ur rummet och lät mig gå tillbaka till Harry.

När jag kom in i rummet satt Harry och snarkade i den gröna fotöljen. Niall hade kommit dit också, och han låg brevid Louis på sängen med huvudet på hans bröst och sov. Mina ögonen tårades när jag såg på dem. De var så söta allihopa.

Jag smög fram och petade försiktigt på Louis. Han kisade med ögonen mot mig innan han log, men blev snabbt allvarlig.

"You can't do this, Emma. Please, don't do this for Harry" viskade han svagt medans hans ögon borrade sig in i mina. Hans hud var torr, och läpparna var spruckna. Men ändå nickade jag till svar.

"You need this, Louis. You do. I can't loose you now, I can't let you go. Harry can't loose you, he needs you" viskade jag tillbaka och vände blicken mot Harry som sov sött. Louis gjorde likadant, innan han suckade.

"You're right, I guess I should be thankful" sa han tyst och vände blicken mot mig.

Jag nickade mot Louis och log, och han log tillbaka.

Han tog tag i min hand och kramade den hårt.

"When will you do this?" frågade han och jag svarade: "Tomorrow"

Han nickade fundersamt, utan att släppa min hand. Sedan såg han på mig med sina gråblå ögon.

"What ever happens tomorrow, you have to promise me one thing, Emma. Don't leave Harry. Ever. He needs someone like you, you have no idea." viskade han och hans ögon tårades när han såg på mig. "I know how much he loves you. So please, don't ever leave him"

Jag skakade på huvudet, med en klump i halsen.

En snyftning hördes och vi såg på Niall, som förmodligen vaknat av vårat djupa samtal.

"He's right, Emma. Don't leave him, or us. We need you too" sa han som ett litet barn och jag kramade om dem båda.

Jag sneglade på Harry, och kunde urskilja ett litet leende i hans mungipor.

Jag log för mig själv, och tänkte att för en gångs skull skulle detta ordna sig.

________________________________________________________________________________

Ledsen för dålig uppdatering :) xx

E. x

Rummet var stort, vitt, med små ljusblåa detaljer här och var. Och mitt i rummet stod en sjukhussäng gjord i silvrigt stål, där Louis låg. Han sov, och han var blek i ansiktet. Han hade påsar under ögonen, håret var rufsigt, och i hans hand satt en nål, och dropp satt i hans armveck.

Jag darrade av rädsla. Han såg hemskt sjuk ut. Jag såg upp på Harry, som andades tungt. Hans ögon tårades, innan han släppte min hand och gick mot Louis. I en fotölj bredvid sängen satt Liam, som spelade lugnt på en gitarr. Han såg trött ut, han hade förmodligen inte sovit mycket. Liam såg på mig, innan han klappade i sitt knä. Så jag gick fram till honom och satte mig i hans knä medans Harry stod på andra sidan av sjukhussängen och stirrade på Louis. Han tog hans hand, och drog med tummen under Louis stängda ögon. Han viskade något, men jag kunde inte höra vad det var.

"Liam, you should go home" viskade jag till Liam och såg på honom över min axel. Liam tvekade.

"I can't leave him" svarade han trött. Jag nickade.

"You need to sleep, go home. We will call you if something happen"

Liam suckade, innan han tillslut insåg att jag hade rätt. Jag reste mig så han kunde ställa sig upp. Han kramade om mig hejdå, innan han gick fram till Harry, som fortfarande höll Louis i handen, och knackade hnom på axeln. Harry vände sig om och gav Liam en stor kram.

Liam släppte taget och vände sig för att gå.

"Nice to see you boys"

Vi vände oss förskräckta mot sängen. Louis kisade med ögonen och gav oss ett litet leende med sina spruckna läppar.

"LOUIS!" skrek Liam och Harry i mun på varandra innan de kastade sig över honom och gav honom en stor gruppkram.

"Don't hurt him!" ropade jag oroligt och killarna släppte honom men satte sig på hans sängkant.

Louis såg på mig och log. Sedan såg han på Harry och flinade.

"I told you she was going to come back"

Harry rodnade. "sch!" väste han tyst och Louis skrattade.

Man märkte att han var utmattad, när han slöt ögonen och somnade om direkt. Liam och Harry såg på honom och sedan på varandra, innan de log.

Liam gick, men lämnade gitarren. Så jag tog upp den och började spela.

"Can you play guitar?" frågade Harry förvånat och jag nickade. Jag hade spelat sedan jag var sju år gammal.

Jag började spela What Makes you Beautiful, dock lite lugnare tempo. Jag kunde urskilja ett leende i Louis ansikte, vilket fick mitt hjärta att bli varmt över att veta att han lyssnade.

Harry log mot mig och jag log tillbaka.

Plötsligt kom en läkare in.

"Ursäkta, besökstiden är slut. Vi måste göra några kontroller på Louis" sa han och bläddrade lite i sina papper.

"Jag vill donera en njure" sa jag och ställde mig upp. Läkaren såg på mig ett ögonblick.

"Har du gjort prover?" frågade han och jag skakade på huvudet.

"Då får du följa med här" sa han och vinkade med mig. Jag började gå, och hörde Louis fråga Harry i bakrunden: "Where's she going?"

"She might donate a kidney"

"TO ME?!"

Det blev tyst, och jag förmodade att Harry nickade.

"No, you can't let her do that Harry, you know that..." började Louis protestera, men jag hörde inte mer när dörren stängdes bakom oss och jag följde efter läkaren in i ett annat vitt rum bredvid Louis.

"Lägg dig på sängen där, så ska vi ta några prover" sa läkaren och jag gjorde tyst som han sa.

När proverna var klara, var det bara att vänta.

________________________________________________________________________________

LITE MER IKVÄLL KANSKE, sprid sprid spriiid!

/E xx

Harry och jag stannade en taxi som av någon anledning stannade på våran gata. Jag funderade på om kanske Alva eller någon ringt. Vi sa vart vi skulle, sedan satt vi båda helt knäpptysta i baksätet. Jag hostade till.

"Can I borrow your phone?" frågade jag Harry och han räckte mig den. Jag kom på att jag inte ringt mamma på över ett dygn.

"Annika?" svarade mamma i luren.

"Hej mamma det är jag!" sa jag och jag hörde hur mamma blev lättad.

"Åh, Emma gumman vart har du varit?" frågade hon lättat men med lite panik.

"Lång historia mamma..."

Jag förklarade så kortfattat jag kunde utan att missa något viktigt.

"... så jag ska in till sjukhuset nu och se om jag kan donera en njure." avslutade jag med en suck.

"Emma..." Mamma lät allvarlig. "Du vet att detta är en riktigt stor grej, okej? Om det nu skulle vara så att din njure passar, så måste du berätta det för mig. Jag vill gärna veta något innan du ska opereras i sånna fall, okej? Det är väldigt modigt av dig att göra något sånthär för Louis..."

Mamma tvekade ett ögonblick. "... Men är du säker på det här, hjärtat?"

Jag tvekade också. Jag var inte alls säker, men jag visste att jag kunde hjälpa Lou.

"Ja mamma, jag är hundra procent säker." sa jag istället.

Vi sa hejdå och lade på, och jag räckte Harry mobilen. Han stoppade ner den i jackfickan, innan han sträckte sig efter min hand och såg mig i ögonen.

"I love you, Emma" sa han tyst. "I know it's only been 2 days now, but I love you so much. For doing this, and because you're an amazing person"

Jag log smått åt honom. "I love you too, Harry" svarade jag och pussade honom på näsan. Han log, för första gången på länge och jag blev lättad över att få se ett litet leende.

Vi kom snabbt fram till sjukhuset, som var stort, vitt och gjort av sten. Riktigt tråkigt.

Vi gick in genom glasdörrarna och gick fram till kvinnan i receptionen. Jag sa att vi skulle träffa Louis Tomlinson, och hon nickade bekymrat.

"Jaså, ännu ett fan?" frågade hon.

Jag gapade.

"Ett fan och en vän" sa jag förolämpat.

"De brukar säga det ja. Ni får vänta i väntrummet som de andra fansen"

Jag vände mig om och såg hur massa tjejer i åldrarna 13 till 18 år stod med plakat, tårtor, tröjor och nallar och grät.

Harry lutade sig över bardisken.

"Harry Styles. Do you know that name?" väste han tyst för att inte de andra fansen skulle få syn på honom.

Receptionisten synade honom, innan hon skrev in något på datorn och hennes ögon blev stora som tomater. Hon hade förmodligen googlat på namnet och fått syn på att det var en bandmedlem.

"Oh, Harry, hi... Uhm, of course, come with me. Not you" sa hon sedan och pekade på mig.

Jag stirrade på henne och sedan på Harry.

"She's with me" sa han och receptionisten nickade ogillande.

"ÅH GUD KOLLA, DET ÄR HARRY!!"

Vi vände oss förskräckt om och såg hur alla fansen i väntrummet, nu stod och hoppade upp och ner när de fick syn på Harry. Han tog snabbt min hand, och jag hörde hur tjejerna skrek om att jag förmodligen var hans tjej eller något.

Vi rusade med receptionisten in i hissen, där hon tryckte på plan 4. Hissen började åka, och lämnade de skrikande fansen utanför.

Jag såg på Harry, som var nervös. Jag var själv lika nervös men jag valde att inte visa något, eftersom jag inte ville oroa honom.

Väl framme på plan tre, möttes vi av en lång, mintgrön korridor med olika vita dörrar.

"V.I.P avdelningen" förklarade den kvinnliga receptionisten och började gå genom korridoren.

Jag nickade och Harry såg frågande på mig då han inte förstod vad hon sa. Men jag orkade inte förklara för honom.

Kvinnan pekade plötsligt på en vit dörr längst bort med röd text som det stod "Private" på.

Harry knackade försiktigt på dörren när kvinnan gått därifrån, innan han öppnade.

Vi båda drog djupa andetag när vi fick syn på honom.

Det var värre än vad vi trodde.

_______________________________________________________

MER IMORGON!

/E xx

Jag stirrade på honom, som om han sagt att Louis hade en ofungerande njure.

Åh, vänta lite... det var precis det han sagt.

"What?" var allt jag kunde mumla fram innan jag kramade om Harry. Han tog ett stadigt grepp kring min midja, innan han plötsligt kysste mig passionerat. Jag kände hur jag nästan svävade fram på som små rosa moln, tills jag tänkte på Lou och avslutade kyssen.

"We need to go downstairs and tell the other boys about this" sa jag och kramade hans hand.

Harry såg på mig en stund, innan han nickade och reste sig upp. Han höll min hand hela vägen ut ur rummet, ner för trappan och in till rummet där killarna satt, och Alva. Niall hade slutat gråta, men man spg att han fortfarande var sårad och rädd.

När vi steg in i rummet vände alla blicken mot oss och jag rodnade.

"We've got news about Lou" sa Harry tyst. Jag såg hur både Niall och Zayn stirrade på varandra för ett ögonblick, innan Niall skakade på huvudet. "I really hope it's not bad news" suckade han ledset.

"His kidney isn't working. He's very sick" svarade Harry och man kunde höra hur alla drog in ett djupt andetag.

Niall stirrade på Zayn, som i sin tur stirrade på Harry.

"But he's gonna be alright, Harry?" frågade Niall osäkert, fortfarande tveksam på om Harry skulle få ett nytt utbrott eller inte. Jag kramade hans hand där jag stod, och såg hur han drog ett djupt andetag.

"Only if he gets a new kidney"

Niall började gråta igen, och Alva kramade om honom. Hon såg så liten och hjälplös ut, hon kunde inte göra mycket för att få Niall att sluta gråta.

"I can give him mine" försökte Zayn och Harry viftade avfärdande med handen.

"We both know you can't, it's a risk for the tour"

"I will give him mine"

Orden slank ur min mun innan jag ens visste att jag skulle säga dem. Alla stirrade på mig och jag började inse att jag faktiskt ville ge Louis min njure.

"No, Emma. I won't let you do that" väste Harry. Jag kände mig sårad. Jag försökte rädda hans bästa vän, men han tillät mig inte.

"I will do it, Harry. I know I can do it" svarade jag och försökte låta så självsäker som möjligt.

Harry drog mig åt sidan och tog tag i mina axlar.

"No, I won't let you. You mean too much to me" viskade han argt och jag skakade på huvudet.

"why won't you let me save your bestfriend?" frågade jag istället och han tystnade.

"You don't even know if it works, maybe your kidney is the wrong size or so..." sa Harry osäkert och jag såg i hans ögon att han hoppades att det inte skulle gå.

"So, I have to go to the hospital and find out" svarade jag och började gå tillbaka mot soffan.

"Alva, kommer du?"

Alva såg förvirrat på Niall, och sedan på mig igen. Jag suckade.

"Harry are you coming with me?" frågade jag och vände mig om.

Han nickade tyst och följde med mig ut i hallen. Vi klädde på oss och kramade de andra hejdå.

"Emma..."

Niall kom fram till mig med en sorgsen hundvalpsblick. "Can you give this to Lou?"

Han räckte fram ett foto. Det var på hela 1D gänget, plus mig och Alva, Niall hade tagit med självutlösare på stranden första tagen. Jag fick tårar i ögonen och kramade om Niall.

"Of course I will" viskade jag och kysste honom på kinden. Han såg tacksamt på mig, innan han kramade Harry hejdå och vi gick ut genom ytterdörren.

Harry höll om mig länge, innan han släppte taget och stängde dörren om oss.

Det vita rummet luktade instängt. Det fanns en stor dubbelsäng i mitten av rummet, med blått täcke som matchade de marinblå gardirnerna. På en byrå stod en radio och en liten spegel. Jag gick in en bit i rummet.

"Harry, how are you?" frågade jag lugnt och vände mig mot Harry som stod kvar med handen på det svarta dörrhandtaget. Jag såg hur hans näsborrar vidgades när han drog in ett djupt andetag.

"Guess. What would you do if Alva was in the hospital and you didn't know what was going on?!" fräste han plöstligt och vände ner blicken i den svarta heltäckningsmattan.

Jag funderade. Vad skulle jag gjort? Förmodligen campa utanför sjukhuset, göra inbrott, klättra in genom fönstret bara för att få se henne, och få se vad som har hänt.

"I don't know..." ljög jag istället, medveten om att om jag skulle säga de där sakerna, skulle han göra det. Inga tvivel om den saken.

Plötsligt ringde det i Harrys byxficka och han halade snabbt upp mobilen.

"I thought your phone was downstairs?" sa jag förvirrat, men han svarade inte på mig.

"Liam, is that you?" sa han allvarligt i telefonen och var tyst medans den andre personen pratade.

Plötsligt blev Harry förstelnad. Han blev vit i ansiktet, svarade på något innan han lade på, utan att röra en min.

"Harry?!" halvskrek jag och rusade fram till honom och tog hans händer. Han såg ner på mig, med ögon som lyste av sorg, saknad och chock. Men framförallt rädsla.

"It's Louis" viskade Harry och jag kände hur en kall kår drog sig upp för ryggraden.

"What about him?" svarade jag med en gnutta panik i rösten.

Harry skakade på huvudet, försökte verka lugn genom att andas normalt och han slöt ögonen.

Jag upprepade frågan men han vände sig bort. Han lunkade genom rummet och satte sig på sängkanten, där han satte armbågarna i knäet och lade ansiktet i händerna innan han började gråta. Han hulkade där han satt, axlarna rörde sig upp och ner och snyftningarna slutade aldrig.

Jag smög fram, satte mig bredvid honom.

"Harry? What happened to Louis?" viskade jag i hans öra och tog bort hans händer från ansiktet och lade dem i mitt knä. Jag såg allvarligt in i hans vackra ögon, som var blöta av tårar.

"He's going to stay in the hospital for at least 7 more weeks" svarade han tyst och jag torkade bort en av tårarna med mitt pekfinger.

"There must be a reason?" sa jag och såg oroligt på honom.

Harry tystnade för ett ögonblick. Vände på huvudet och stirrade på ett fotografi av honom och killarna sedan XFactor. Sedan vred han huvudet åt mitt håll, såg mig djupt in i ögonen igen innan han öppnade munnen.

"Louis' got a kidney that doesn't work anymore, Emma. He's sick. He needs a new kidney, or his chances to survive is..."

Han svalde.

"None"

__________________________________________________________________

FORTSÄTTNING IMORGON!

/E xx

Jag satt på sängen, och grät. Tårarna rann ned för mina kinder, men jag orkade inte ens bry mig om att torka bort dem. De fick fortsätta rinna. Alva som satt bredvid mig på min säng, torkade envist bort sina tårar. Det hade gått en dag sedan Louis plötsligt svimmade, och vi hade inte hört något från killarna. Jag tänkte tillbaka på kvällen.

__

Jag mindes att jag vaknade bara sekunder efter att jag svimmat, förvirrad, men fick syn på Harry som gråtandes låg med sitt huvud på Louis bröst. Niall hade suttit ner med Louis huvud i sitt knä, klappade på pannan medans hans tårar rann.

"Lou, please, w-we need you" hade han snyftat med sin irländska accent som fick hjärtat att krossas.

Liam hade sprungit iväg till närmaste hus för att ringa en ambulans, och Zayn hade stått som fastfrusen och stirrade på Louis kritvita ansikte. Jag mindes hur jag hade krypit fram till Harry som sett på mig med rödgråtna ögon, men snabbt vänt ögonen mot sin vän igen. Jag hade rotat i fickorna efter en pappersbit, som jag sedan klottrade ner mitt nummer på.

"C-call me when you know more" viskade jag och grät. Harry hade nickat till svar, utan att tagit vända blicken från Louis. Han tog lappen och stoppade ner i jeansfickan.

Det hade inte tagit lång tid innan ambulansen kom, och Liam hade tagit bilen och åkt efter den när de lyft upp Louis på sjukbrädan och burit in honom i ambulansen.

Alva hade stått och gråtit med ansiktet begravt i händerna, då Niall gick fram och kramade om henne. De hade stått där, så fina och bara gråtit, med armarna om varandra. Jag hade sett hur Harry reste sig, ägnade inte mig en blick. Sedan gick han. Han bara gick därifrån, med huvudet nerböjt och armarna löst hängande vid sidorna. Niall och Zayn hade sedan följt efter honom, och där kvar stod jag och Alva, plus alla hundra gäster.

"Festen är slut" skrek vi gråtandes och gästerna började mumlande gå därifrån. Alva hade sedan följt med mig, där vi gråtit tillsammans hela natten.

___

Jag kände hur mobilen plötsligt började ringa i min jeansficka, och jag tog upp den. Det var ett okänt nummer, och jag kände hur något uns av hopp väcktes i mig.

"Ska du svara eller?" snyftade Alva och blängde på mig. Jag nickade tyst, och svarade.

"Harry?" viskade jag hoppfullt.

"Zayn" svarade personen i andra luren.

Jag kände hur jag plötsligt blev sur. Hur vågade han ringa mig?

Plötsligt sa han åt mig att ta med Alva till deras lägenhet. Niall behövde tröstas. Jag kände mig rasande. Varför fick inte jag följa med?

Han förklarade på vilket hotell de bodde, samt rumsnummer, innan jag sa att jag följer med och lade på.

Det tog inte mer än 10 minuter innan vi stod utanför hotelldörren, nummer 57. Alva knackade snabbt, det märktes att hon var stressad, rädd. Hennes hår var utsläppt men hade inte samma glans som förut, hon hade bara orkat dutta på lite mascara och tagit bort sminkrester, och hon hade inte en enda accesoar på sig.

Zayn öppnade dörren, och Alva puttade sig förbi honom och satte sig direkt i Nialls knä och kramade honom. det gjorde fruktansvärt ont att de hur han grät ut mot hennes axel, röd i ansiktet och påsar under de ihopknipta ögonen. Jag hörde högljudda snyftningar från honom.

Jag gick stelt in i hallen, och hängde av mig jackan.

Jag kände hur självförtroendet växte, och jag vände mig mot Zayn.

"If you ever kiss me again, I swear you will regret it" väste jag surt och satte ett pekfinger hårt i hans bröstkorg.

Han nickade stumt till svar, och jag gick förbi honom och fram till den gråa soffan, där Niall satt med Alva, fortfarande i knäet.

"Where's Harry?" frågade jag ömt och klappade honom på axeln. Han pekade uppåt, och jag förstod att han menade att han var på övervåningen. Jag viskade tack, innan jag gav Alva en blick som betydde att hon inte skulle gå efter mig. Hon nickade, och vände sig mot Niall igen och kramade om honom.

Jag började gå upp för spiraltrappan som ledde upp till en vit korridor med gröna detaljer. Jag förstod att det var killarnas sovrum. Och eftersom det bara fanns tre, gissade jag på att alla sov i varsitt förutom Harry och Louis, som stod varandra väldigt nära.

Jag knackade på en av dörrarna. Inget svar. Jag gick då och knackade på dörren mitt emot.

"Go away" hördes det där inne. Jag försökte öppna dörren, men den var låst från insidan.

"Harry? Are you there?" frågade jag oroligt.

"Emma?"

Jag hörde fotsteg på andra sidan dörren, och låset gick upp. Plötsligt stod han där, utan tröja, iklädd jeans endast och stirrade på mig. Jag kastade mig in i hans famn och han började gråta.

"Emma..." viskade han i mitt hår och jag kände hur ögonen vattnades.

Jag behövde honom. Men det gjorde så ont att höra honom gråta. Det gjorde så ont.

Jag behövde att Louis kom hem.

______________________________________________________________

FORTSÄTTNING FÖLJER, SPRIIIIID <3

/E xx

Jag satt ihoptryckt i en av fotöljerna på vårat hotellrum. Kunde inte tänka klart. I soffan bredvid mig satt Niall, även han ihoptryckt. Han stirrade framför sig, Niall som alltid brukade vara så glad. Liam hade stannat över natten hos Louis, eftersom läkarna bara tillät en av oss stanna.

Harry hade försvunnit upp på sitt rum direkt när vi kom hem igår, och han hade ännu inte kommit tillbaka. Jag och Niall hade försiktigt gått upp till honom och gett honom mat, men han lämnade det alltid. Han åt inte.

Plötsligt hörde vi fotsteg i trappan, och vi såg upp. Harry, som var röd i ögonen och rödflammig i hela ansiktet kom ner. Han släppte aldrig taget om mobilen.

"Harry... Do you want something to eat?" frågade Niall försiktigt.

Harry stirrade på honom.

"Are you out of your mind?! Our best friend is in the hospital, and all you think about now is food? Niall you are so stupid, how can you even think about food in this moment?!" skrek Harry medans tårarna sprutade. "Screw you, screw all of you!"

Harry kastade sin mobil, rakt på Niall så den träffade hans bröstkorg med en hård smäll. Nialls ögon tårades, innan han bröt ihop och grät. Han satt i fosterställning nu, och tårarna forsade ner för hans kinder.

Jag visste att Niall var väldigt känslig, det hade han alltid varit. Harry visste det också, men han kunde inte tänka.

Harry blev stående ett tag, stirrade på Niall och sedan på sin hand. Sedan skrek han vildsint och sprang upp på sitt rum och smällde igen dörren.

"W-what have I done?" hulkade Niall och jag satte mig bredvid honom och lade en arm om honom.

"You didn't do anything, Nialler. Don't cry. Harry is just really upset at the moment" svarade jag tröstande. Jag insåg att jag lät som en mamma åt honom, det gjorde jag ofta.

Niall kunde inte sluta gråta. Jag tog upp Harrys mobil, kunde inte mer än hoppas.

Jodå, där var det.

Jag gick ut rummet och in i köket innan jag ringde. En signal, två signaler.

"Harry?" svarade rösten i andra änden.

"Zayn" sa jag och kände hur spänt det blev. "I need you to tell Alva to come here"

"Why?"

"He's really upset. And I need her to cheer him up" svarade jag bittert.

"I'm coming too" svarade hon och lade på.

Jag kände hur käkarna spändes men jag tvingade mig själv att lugna ner mig. Det skulle vara var bådas bästa.

Det tog inte mer än 10 minuter innan Alva och Emma knackade på dörren. Jag hann bara öppna innan Alva rusade in som en stormvind, och när jag vände mig om mot soffan satt hon redan i Nialls knä och kramade om honom medans han grät.

Jag vände mig tillbaka till Emma, som mötte min blick. Plötsligt blev hon väldigt kaxig.

"If you ever kiss me again" väste hon och satte ett pekfinger med fransk manikyr på min bröstkorg. "I swear that you will regret it"

Jag nickade stumt. Inte trodde jag att hon kunde låta så... arg. Hotande. Men fruktansvärt, hemskt sexig.

Jag stod kvar i hallen och såg på Emma medans hon gick mot Niall och frågade honom något. Han pekade mot övervåningen, och Emma nickade innan hon började gå upp för trappan.

Alva satt och smekte Nialls kind, och Niall satt och blundade medans tårarna rann ner för hans kinder.

Vad skulle då jag göra?

_______________________________________________________________________

FORTSÄTTNING IMORGON!

/E xx

Jag puttade iväg Zayn ifrån mig och stirrade på honom. Han såg hjälplös ut, som en vilsen hundvalp. Blanka bruna, nästan svarta ögon, röda kinder, men han släppte inte min blick. Han hade heller inte släppt taget om mina axlar, så han drog mig in i ännu än kyss. Jag kämpade med att slita mig loss, men Zayns grepp om mig hårdnade och jag insåg att jag behövde spela med för att han skulle låta mig gå.

Så jag drog handen genom hans hår, och kysste honom tillbaka. Jag drog honom nära mig och jag kände hur Zayn slappnade av lite och lossade greppet om mig.

Då hörde jag en plötslig andning, som lät förvånad, chockad, och sårad. Jag såg åt min högra sida.

Harry stirrade på mig. Påsen han hade hållit i handen, dunsade till marken och han stirrade mellan mig och Zayn.

Zayn stirrade på Harry och sedan på mig. Själv kunde jag inte släppa Harry med blicken.

Jag såg hur hans vackra ögon tårades, och det gjorde ont i hela mig.

"Harry..." började jag men Harry tystade mig.

"Don't say anything. Not you, and not you." viskade han och pekade på mig och Zayn. "Zayn. Go home. Now. I need to talk to Emma"

Hans röst sprack när han sa mitt namn, och han stirrade ner i sanden. Jag ville bara springa fram till honom, krama honom, säga att det inte var jag, att det var Zayn. Men jag kunde inte. Jag stod som fastfrusen i marken.

Zayn började gå ifrån mig, förbi Harry. Jag såg hur Harry stirrade på honom när han gick förbi, och jag förstod att det skulle bli krig mellan dem ett tag.

Harry började gå fram mot mig, men stannade någon meter framför.

"I didn't..." började jag men Harry avbröt mig igen.

"No, Em. I was stupid, I shouldn't have kissed you in the first place. I should have known that you were interested in Zayn, not me. I just wish you had told me that"

Han såg äntligen upp mot mig, med tårar i ögonen.

"Harry. It wasn't me. Okay? Zayn kissed me, I didn't kiss him!" svarade jag och insåg att jag halvskrek. Men jag brydde mig inte.

"Right, he kissed you. But you DID kiss him back, I saw that". Harrys röst var rasslig.

"I kissed him back so he could let go of me!" skrek jag och tårarna började spruta.

"Em, listen to me. I love you. I do. I hate to say it after just a couple of hours, but since the first time I saw you, I was sold. I know, it's dumb, it's so weird. But it's the truth"

Jag stirrade på honom. Jag kunde bara inte fatta att han sa det där.

"Harry..." jag svalde. Jag ville inte säga något dumt. Så jag pressade fram ett leende. "you're right. It is kind of weird."

Harry smålog halvhjärtat åt mig, och jag blev genast lite gladare.

"And I hate to say that I love you too" viskade jag sedan.

Harry såg på mig, med en blandning av chock och tvivel i sina ögon. Innan han tog ett steg fram, lade sin hand mot min kind.

"Emma. Promise me that you're telling the truth?"

Harry såg allvarligt på mig och jag nickade direkt.

"Of course, Harry. I would never lie to you."

Han böjde sig sakta ner, och precis innan hans läppar nuddade mina, blev vi avbrutna.

"NÅGON, RING EN AMBULANS!" skrek en man som sprang upp mot oss.

Jag kände hur jag fick gåshud och kalla kårar. Vad hade hänt?

Jag sa till Harry vad mannen sagt, och vi sprang ner, hand i hand till festen igen. Vi tvärstannade plötsligt och bara stirrade. Harry tappade greppet om min hand och jag såg chockat på honom. Han var vit i ansiktet, när han föll på knä.

"No... No, no no!"

Harry kröp fram i panik, och försökte väcka honom.

"Louis!" skrek han.

Jag stod där, kände hur saker och ting försvann, svartnade framför ögonen.

Sedan såg jag inget mer.

_________________________________________________________________________________________

ENJOY!

Kommentera, dela, sprid, ja allt!

Puss <3<3

Jag och Alva möttes på vägen till stranden. Hon hade satt upp sitt fina hår i en slarvig hästsvans, och hade en snygg, tajt vit klänning utan axelband. Till det hade hon röda skor med liten kilklack.

"Du kommer få några killar på dig idag, kära du" sade jag och klappade henne retsamt på axeln. Hon viftade bort min hand och flinade.

"Så länge Niall är en av dem är jag nöjd" svarade hon och vi fnissade medans vi gick i rask takt till stranden.

Några minuter senare var vi framme och festen var redan i full gång. Folk hade börjat grilla, musiken dönade högt och folk stod och drack drinkar och dansade lite. Klockan var bara åtta.

Jag och Alva stod och tittade ett femtiotal meter bort. Vi såg på varandra, flinade, innan vi rusade till de andra. Vi slängde våra tygpåsar (som det stod 1D på...) som innehöll våra bikinis mitt i en sanddyn och skuttade iväg och tog varsin röd plastmugg med sprit.

Alva tog en mun, innan hon spottade ut det lika fort igen och frustade.

"Åh fy, vad är dethär?! Måste vara hembränt, sådant skit dricker inte jag!" skrattade hon och jag flinade åt henne. Jag kände inte heller direkt för att bli full, så jag tömde muggen och hällde i cola istället. Jag visste även mycket väl att Harry var för ung för att dricka, så då tänkte jag inte göra det. Inte för att jag var mogen nog att dricka, men ändå...

Jag satte mig på en av bänkarna vi placerat ut, och såg ut över havet. Det var vackert. Tiden hade gått fort, och vi hade dansat mycket på kvällen. Brasan hade tänds, och solen hade redan börjat gå ner.

Jag blev bara mer och mer deppig ju snabbare klockan gick. Harry dök inte upp, och jag såg på Alva att hon hela tiden sökte med blicken efter Niall utan att hitta honom. Jag såg hur besviken hon blev, och dansade vidare lite halvhjärtat med några andra killar.

Plötsligt knackade någon mig på axeln och jag vände mig om. Där stod Zayn.

Jag kände hur det bubblade till i magen. Inte för att Zayn var här, utan för att om Zayn var här måste Harry vara här.

"Can I talk to you?" frågade Zayn och såg sig omkring. "Alone"

Jag nickade oförstående och han tog tag i min arm innan han drog iväg med mig. Han drog mig bort till en sanddyn, där ingen annan kunde se eller höra oss. Jag började bli nervös.

"This is NOT working!" utbrast Zayn och stirrade på mig. "Can't you see it? You and him will never be together, it's not working that way!"

Jag stirrade på honom. Det var som om han precis kört en kniv genom hjärtat på mig och rört runt.

"What?" fick jag fram och kände att ögonen tårades.

Zayn skruvade på sig, innan han tog tag om mina axlar. Han såg mig djupt in i ögonen.

"Emma, he's got someone. Someone else. Not you."

Han kunde lika gärna ha släppt en 1000 kilos tyngd på mig. Jag kände hur benen blev svaga, hur en tår rann ner för min kind.

Zayn satte en hand på min kind och närmade sig mig. Jag stirrade ner i sanden, såg hur tåren släppte sig lös från kinden och formade en mörk prick i sanden. Plötsligt lyfte han på mitt huvud. Och han kysste mig.

Den här kyssen var inget nytt. Det var något i sättet han kysste mig jag kände igen. Sättet han tryckte mig emot honom med sina händer. Då insåg jag det.

Det var Zayn. Det var Zayn som kysste mig i vattnet.

___________________________________________________________________________________

ENJOY, skriver mer senare! :)x

/E

Känslan när hans mjuka läppar pressades mot mina, hur hans händer pressade mig emot honom. Han smakade sött, som jordgubbar.

Kyssen varade inte länge, bara några sekunder. Han släppte mig lite och jag avslutade kyssen, var helt chockad över vad jag hade gjort. Vi stod där och stirrade in i varandras ögon, sa inte ett ljud. Egentligen var det hemskt pinsamt, att stå där helt tyst. Men jag hade inget att säga. Jag var chockad, mitt hjärta bultade galet mycket och mina ben kändes som överkokt spagetti.

"And yeah, I was like no, why are you asking and.... WHAT THE... HARRY?!"

Liam, Zayn, Louis, Niall och Alva stod plötsligt fem meter ifrån oss, och fick se hur Harry stod nära mig och höll om mig hårt. Liam gapade, Zayn tittade bort och Niall och Alva rodnade och såg på varandra.

"Harry, we gotta go. NOW" sa Zayn bittert och gick fram till oss. Han tog tag i Harrys arm vilket gjorde att han släppte taget om mig. Liam och Louis lunkade efter, sneglade på mig och gick med huvudet nedsänkt. Niall tvekade, medans han såg fram och tillbaka mellan killarna och Alva. Han började gå mot killarna, men stannade tvärt och vände sig om. Han gick snabbt fram till Alva, gav henne en kyss på kinden innan han sprang iväg till de andra killarna, blossande röd i ansiktet. Jag såg på Alva. Hennes ögon tårades.

"Åh, jag älskar den där killen..." sa hon drömmande och satte sig ner. Sedan skakade hon på huvudet och såg chockat på mig. "Och förklara, du och Harry gjorde precis VAD?!"

Jag rodnade. "Vi bara... eh..."

"Alltså, Emma, det såg ut som att ni skulle... eller att han ville liksom..." Alva såg allvarligt på mig.

"VA?! Nejnej, Alva, nej! Inte det! Så var det inte! Det var bara... en kyss, liksom..." svarade jag förvånat och tyst.

"Det såg ut som om han tänkte överfalla dig!" påpekade Alva och skrattade.

Jag log. Kanske skulle han. Jag brydde mig inte. Jag kände fortfarande beröringen av hans läppar mot mina.

Alva suckade och blev plötsligt på lite dystert humör.

"Tänk om de inte kommer ikväll? Eller tänk om de kommer men blir kära i några andra tjejer, som är mycket sötare?" sa hon ledset och jag satte mig bredvid henne.

"Alva" sa jag bestämt och satte en hand på hennes axel. Hon såg på mig med tårar i ögonen. "Såg du hur Niall tittade på dig idag? Hela tiden? Enda sedan första början, har han varit helt såld på dig!"

"Menar du det?" snyftade Alva och jag nickade. "Tack, du är världens bästa!" sa hon lyckligt och kramade mig.

Jag kramade henne tillbaka, men fick plötsligt en klump i magen.

Tänk om hon har rätt. Harry kanske träffar någon annan.

Jag tvingade bort tankarna i mitt huvud. Nej, sluta tänka så, det är inte sant, intalade jag mig själv.

Då dök plötsligt Alvas bror, Kent, upp, bärandes på en stor högtalare.

"Hallå där, latmaskar! Hjälp mig att bära här!"

Det såg riktigt komiskt ut när han kom vinglandes ner för den sandiga backen med en 15 kilos tung högtalare i armarna. Jag och Alva skrattade lite åt honom, innan vi sprang lyckligt upp till bilen och bar ner den andra.

Efter cirka en timme stod allt på plats. Borden, stolarna, mixerbordet, högtalarna, grillarna... Allt. Jag kollade på klockan och insåg att den hade sprungit iväg, den var redan 7. Det hade redan dykit upp massa folk på stranden som väntade på festen, så jag och Alva gav Christine, en klasskamrat, ansvaret att se efter att prylarna var som de skulle, innan jag sprang hem till mig och Alva till sig för att byta om. Jag rusade förbi mamma som satt i vardagsrumssoffan, skrek hej till henne och stormade in på mitt rum. Jag rivde ur den snövita garderoben i jakt på något att ha på mig, och beslutade mig sedan för en blommig klänning, inte för uppklädd, med ett bar sandaletter till. Jag gick in i badrummet, granskade mig själv innan jag stylade lockarna med lite mousse, och tog lite mascara och solpuder på så jag skulle se lite festfin ut. Jag gick ut ur badrummet igen, och tog en titt i helfigursspegeln. Jag såg rätt bra ut.

Hoppas även att Harry tycker det.

________________________________________________________________________________

Det var kvällens sista! Imorgon kanske det blir ett, sedan ska jag iväg på massa bravader i huvudstaden! Men jag kommer hem på lördag, så jag uppdaterar då!

Puss och kram, glöm inte att sprida bloggen tack!

/E xx

Vattnet nådde nästan mig och Alva till naveln nu, men på killarna, bara straxt under byxlinningen. Niall, som stod mellan Louis och Liam, flyttade på sig och ställde sig nära Alva. Jag såg på dem. De var urgulliga tillsammans! Alvas ögon glittrade av lycka, hon verkade inte ens vara nervös längre, bara helt... kär.

Och det skulle jag nog också varit om jag vetat vem som kysst mig. Jag såg på killarna. Alla flinade mot Niall, utom Harry. Harry såg på mig, och när jag mötte hans blick gav han mig ett underbart vackert leende. Jag smälte totalt.

Men det var konstigt. Här stod jag med mina största idoler sen något år tillbaka, och jag är inte ens nervös. Tvärtom. Jag kände mig riktigt bekväm, som om jag känt dem i flera månader, år!

Plötsligt började Alva fnissa lite, och vi alla såg undrande på henne.

"It's funny" började hon. "Me and Emma spoke this morning about you guys, and how awesome it would be to finally meet you at the meet and greet event. We both said..."

"ALVA!" avbröt jag henne och jag rodnade. Hon mötte oförstående min blick, och rodnade hon också när hon insåg att hon tänkte avslöja våra små planer vi skulle göra när vi träffade dem.

"No, please tell us!" sa Louis nyfiket.

Alva och jag såg på varandra, och skakade på huvudena. "Another time" svarade jag.

"So are you big fans?" frågade Liam och log.

"Well..." Alva försökte spela cool. "...I guess you're alright".

Jag frustade till av skratt, innan både jag och Alva skrattade så vi höll på att dö.

"Haha, okay, you guys laugh a lot!" skrattade Harry.

"She's just joking" förklarade jag. "We're huge fan!"

Killarna log mot oss, och vi alla kom överens att gå upp ur vattnet för det började bli kyligt. Harry gick bredvid mig, Niall gick framför oss med Alva på sin sida. Jag såg hur Niall tog upp handen och satte den stadigt men lätt på Alvas korsrygg. Jag förstod att jag skulle få höra mycket om det där sedan.

Jag såg på Harry, för att kolla hans reaktion på Nialls hand där den låg. Han såg på handen ett ögonblick innan han tittade på mig, och flinade, innan han satte handen likadant på min korsrygg. Beröringen fick hela mig att rysa, och en hetta strömmade från hans hand igenom hela kroppen.

Vi kom upp på stranden tillslut igen, och vi satte oss i sanden och solade. Niall satt tätt intill Alva, och jag såg hur hennes ögon glittrade. Detta måste ha varit den lyckligaste stunden i hennes liv.

Liam och Harry satt på varsin sida om mig. Plöstligt kände jag något som snuddade mitt vänstra lillfinger. Jag såg förvånat ner på handen, där Harrys hand låg precis bredvid. Jag såg upp, och mötte direkt hans vackra ögon.

"You've got the most beautiful eyes I ever seen" viskade han och jag kände hans varma andedräckt kittla mot näsan.

Jag rodnade och log blygt.

"So me and Emma are having a party tonight, at this beach. Would you like to come?" hörde jag Alva fråga och jag vände på huvudet. Killarna nickade och mumlade positivt. Tills Zayn öppnade munnen och sa:

"We've got a photoshoot tonight lads, I don't know if we can..."

"Of course we can, we'll be there!" avbröt Niall och såg på Harry. "Right, Harry?"

Harry såg på mig och sedan tillbaka på Niall. "Yes, of course" sade han sedan och log.

Resten av killarna såg på varandra och skrattade.

"Harry, you're so nervous around her, hahah... Just tell her the truth from the beginning!" hojtade Louis och killarna skrattade ännu mer.

Jag såg nyfiket på Harry. "The truth?" frågade jag.

"Uhm, it's just... no the boys are just messing with your mind" svarade han avfärdande.

"The truth?" krävde jag med ett leende.

Harry tvekade en aning. "Can we go away for a minute?" frågade han och jag nickade. Vi reste oss upp och gick iväg en bit från de andra. När de var utom synhåll, stannade vi och Harry drog mig nära sig, innan han rodnade.

"Well... I kind of threw that ball in your head on purpose... I wanted an excuse to speak to you..."

Jag kände hur hjärtat i bröstkorgen skuttade till och slutade slå. Eller så slog det så fort att jag inte kände det. Harry log prövande mot mig, och jag log tillbaka, förmodligen stort och fånigt.

"Your lips are amazing..." sa han drömmande och drog sitt ena pekfinger runt konturerna på mina läppar. Jag kunde inte hjälpa det. Jag bara behövde det. Så jag gjorde det.

Jag ställde mig på tå, slog armarna om honom, och kysste honom.

______________________________________________________________________________

FORTSÄTTNING FÖLJER EFTER PLUGGANDE, TJOTJABATJENA!

E x

Det blev plötsligt väldig pinsam tystnad. Jag och Alva satt bara med ett fånigt leende på läpparna och stirrade ner i sanden, och killarna stod och vred på sig med sina vattenpistoler.

Tillslut tog Alva mod till sig och reste sig upp. Det droppade om hennes kläder, de mörka jeansenshortsen blev ännu mörkare och den vita spets t-shirten, som hon dragit på sig i farten när killarna sprang mot oss, slimmade sig mot hennes kropp. Jag lyfte blicken och tittade på Niall, som i sin tur stirrade på Alva med halvöppen mun. Jag fnissade åt hans roliga ansiktsuttryck, både för att jag var nervös och för det såg riktigt lustigt ut.

"Uhm, wanna join us?" frågade Alva försiktigt med ett leende och vände sig mot Niall.

Niall blinkade till, uppfattade plötsligt att Alva pratade med honom, och han vände sig till de andra killarna.

"What do you say, lads? Do we have time?"

Jag såg på hans blick att det var en "snällasnällasnälla" bön.

Harry såg på mig, sedan på Liam, som såg på Louis som såg på Zayn. Zayn nickade.

"Sure. I just wanna swim first, it's too hot up here. And you girls..." han pausade meningen och synade oss uppifrån och ner. "... it looks like you girls already been swimming. With your clothes on."

Jag och Alva såg på varandras blöta kläder och brast ut i ett asgarv. Killarna skruvade på sig medans jag och Alva skrattade så tårarna rann. Harry började småskratta, likaså Liam. Sedan började alla skratta, killarna åt oss och vi åt varandra.

"ME FIRST" skrek Alva skrattandes och rusade mot vattnet, samtidigt som hon drog av sig tröjan. Hon sprang skrikandes i med shorts och bh på.

Jag skrattade, gjorde samma sak och sprang efter. Vi vände oss om mot de flinande killarna och vinkade åt dem att komma hit. De skrattade, och drog av sig sina tröjor medans de sprang mot oss. Vi stirrade på deras vältränade överkroppar medans de sprang. Dog en aning.

Plötsligt dunsade jag ner i vattnet av en hård smäll. Det var någon som på något sätt råkat springa in i mig.

Vi hamnade under vattenytan, och plötsligt kände jag två händer på min rygg. Och hur någon pressade sina läppar mot mina. Innan denna någon släppte taget och steg till ytan. Jag gjorde detsamma, dock lite senare. När jag väl kom upp till ytan, såg jag mig förvirrat omkring. Alla stod i en cirkel runt om mig, det kunde ha varit vem som helst.

"We were all looking after you in the water, but we didn't find you. Now we did, though!" skrattade Liam och gav ifrån sig ett av sina söta teddybjörnsliknande leenden.

Jag nickade, kände ett nervöst pirr i magen.

Vem hade egentligen kysst mig?

____________________________________________________________________

Ledsen för att jag inte skrev tidigare, men jag har varit och tränat samt varit på en musikproduktionskurs! Men imorgon ska jag nog skriva två inlägg, kanske tre!

Puss!

E x

Vi torkade våra tårar och satte oss ner på våra handdukar, som låg bakom en sand dyn. Mitt hår började torka i den svala brisen från havet och började skruva sig i täta lockar. Jag borde slappna av, men jag kunde inte.

Jag såg på Alva, som tittade på mig. Sedan log vi. Log ännu mer, innan vi brast ut i ett asgarv som inte ville ta slut.

"Åh herregud" stönade Alva mellan skratten. "Du skulle ha sett ditt ansiktsuttryck!"

Jag skrattade ännu mer. "Ditt då! Du var blekare än Edward i Twilight!"

"Jag kanske glittrade i solskenet, kanske var det därför Niall stirrade så mycket!"

Vi skrattade så tårarna rann och vi fick kramp i magen. Vi visste att vi betett oss riktigt fånigt, men vad skulle vi göra? Vi fick panik när vi stod där, helt nakna dessutom.

"Tror du de såg något?" fnissade Alva och tog upp en hårborste och började borsta sitt långa hår.

"Jag hoppas inte det" svarade jag oroligt. "Det vore riktigt pinsamt!"

Vi lade oss ner på handdukarna och drog av oss våra linnen så vi låg och solade i bh och shorts.

Efter några minuter lyfte Alva plötsligt på huvudet. "Hörde du något?" frågade hon och såg sig omkring.

Jag lyssnade. Det var något som lät, det hörde jag.

"Äsch" mumlade jag. "Det är nog bara vinden som drar sig i det torra gräset."

"Värst vad poetiskt det där lät!" skrattade Alva men blev genast allvarlig. "Nej, men jag tror det är någon som tittar på oss."

Jag suckade och lyfte på huvudet, innan jag lade ner det igen. "Sluta fjanta dig nu, hörru".

"Du har rätt" sa Alva och lade ner huvudet igen.

Då kom det oväntade.

Mitt ifrån ingenstans, kom en vattenballong flygande och landade mitt på Alvas mage.

Alva satte sig förskräckt upp och skrek ett gällt skrik.

"WATERFIGHT!"

Plötsligt rusade 5 killar ner i sand dynan med vattenballonger och vattenpistoler.

Jag och Alva skrek som småflickor, innan vi brast ut i ännu ett av våra nästan berömda asgarv.

Vi såg ingenting på grund av allt vatten de sprutade på oss, vi satt bara orörliga på våra handdukar och tjöt av förtjusning och rädsla, eftersom de hade omringat oss.

När vi märkte att de slutat spruta vatten på oss, öppnade vi ögonen.

Det första jag såg var en kille med lockigt, fint hår.

Det var Harry. Jag vred på huvudet och tittade runt. Louis, Liam, Niall och Zayn.

Jag stirrade på Alva. Hon stirrade på mig.

"Good, you're not naked anymore" skrattade Harry.

"You mean, too bad, they're not naked anymore, right?" påpekade Louis och killarna skrattade ikapp.

Jag och Alva fnissade. Vi var allt för nervösa för att säga något.

_____________________________________________________________

Tack för att ni läser! :) xx

/E.