Harry och jag stannade en taxi som av någon anledning stannade på våran gata. Jag funderade på om kanske Alva eller någon ringt. Vi sa vart vi skulle, sedan satt vi båda helt knäpptysta i baksätet. Jag hostade till.

"Can I borrow your phone?" frågade jag Harry och han räckte mig den. Jag kom på att jag inte ringt mamma på över ett dygn.

"Annika?" svarade mamma i luren.

"Hej mamma det är jag!" sa jag och jag hörde hur mamma blev lättad.

"Åh, Emma gumman vart har du varit?" frågade hon lättat men med lite panik.

"Lång historia mamma..."

Jag förklarade så kortfattat jag kunde utan att missa något viktigt.

"... så jag ska in till sjukhuset nu och se om jag kan donera en njure." avslutade jag med en suck.

"Emma..." Mamma lät allvarlig. "Du vet att detta är en riktigt stor grej, okej? Om det nu skulle vara så att din njure passar, så måste du berätta det för mig. Jag vill gärna veta något innan du ska opereras i sånna fall, okej? Det är väldigt modigt av dig att göra något sånthär för Louis..."

Mamma tvekade ett ögonblick. "... Men är du säker på det här, hjärtat?"

Jag tvekade också. Jag var inte alls säker, men jag visste att jag kunde hjälpa Lou.

"Ja mamma, jag är hundra procent säker." sa jag istället.

Vi sa hejdå och lade på, och jag räckte Harry mobilen. Han stoppade ner den i jackfickan, innan han sträckte sig efter min hand och såg mig i ögonen.

"I love you, Emma" sa han tyst. "I know it's only been 2 days now, but I love you so much. For doing this, and because you're an amazing person"

Jag log smått åt honom. "I love you too, Harry" svarade jag och pussade honom på näsan. Han log, för första gången på länge och jag blev lättad över att få se ett litet leende.

Vi kom snabbt fram till sjukhuset, som var stort, vitt och gjort av sten. Riktigt tråkigt.

Vi gick in genom glasdörrarna och gick fram till kvinnan i receptionen. Jag sa att vi skulle träffa Louis Tomlinson, och hon nickade bekymrat.

"Jaså, ännu ett fan?" frågade hon.

Jag gapade.

"Ett fan och en vän" sa jag förolämpat.

"De brukar säga det ja. Ni får vänta i väntrummet som de andra fansen"

Jag vände mig om och såg hur massa tjejer i åldrarna 13 till 18 år stod med plakat, tårtor, tröjor och nallar och grät.

Harry lutade sig över bardisken.

"Harry Styles. Do you know that name?" väste han tyst för att inte de andra fansen skulle få syn på honom.

Receptionisten synade honom, innan hon skrev in något på datorn och hennes ögon blev stora som tomater. Hon hade förmodligen googlat på namnet och fått syn på att det var en bandmedlem.

"Oh, Harry, hi... Uhm, of course, come with me. Not you" sa hon sedan och pekade på mig.

Jag stirrade på henne och sedan på Harry.

"She's with me" sa han och receptionisten nickade ogillande.

"ÅH GUD KOLLA, DET ÄR HARRY!!"

Vi vände oss förskräckt om och såg hur alla fansen i väntrummet, nu stod och hoppade upp och ner när de fick syn på Harry. Han tog snabbt min hand, och jag hörde hur tjejerna skrek om att jag förmodligen var hans tjej eller något.

Vi rusade med receptionisten in i hissen, där hon tryckte på plan 4. Hissen började åka, och lämnade de skrikande fansen utanför.

Jag såg på Harry, som var nervös. Jag var själv lika nervös men jag valde att inte visa något, eftersom jag inte ville oroa honom.

Väl framme på plan tre, möttes vi av en lång, mintgrön korridor med olika vita dörrar.

"V.I.P avdelningen" förklarade den kvinnliga receptionisten och började gå genom korridoren.

Jag nickade och Harry såg frågande på mig då han inte förstod vad hon sa. Men jag orkade inte förklara för honom.

Kvinnan pekade plötsligt på en vit dörr längst bort med röd text som det stod "Private" på.

Harry knackade försiktigt på dörren när kvinnan gått därifrån, innan han öppnade.

Vi båda drog djupa andetag när vi fick syn på honom.

Det var värre än vad vi trodde.

_______________________________________________________

MER IMORGON!

/E xx