Jag låg på den kalla sängen i ungefär en kvart, kanske tjugo minuter, innan läkaren kom tillbaka. Han hade bytt rock, från den vita till en grön. Han kom in och stängde dörren medans han bläddrade i sina papper med ett bekymrat ansiktsuttryck. Nej, tänkte jag. Den passade inte.

Jag kände hur hjärtat sjönk till magen och jag fick skuldkänslor, eftersom jag varit så inställd på att jag kunde hjälpa honom, och så kunde jag ändå inte det.

"Så, Emma..."

Läkaren såg på mig och gav mig ett litet leende. Jag log halvhjärtat tillbaka, funderandes på hur jag skulle gå till väga för att snabbt kunna ge Louis en ny njure.

"Det såg ut som att din njure är perfekt för Louis. Ni har precis samma blodvärden och storleken på njuren är precis den som vi behöver" sa han och bläddrade i sina papper igen.

Jag gapade. Aldrig trodde jag att jag skulle få höra det där. Hjärtat försvann ur magen, och istället blev jag nervös. Nervös för smärtan, nervös för Harry...

"Du vet riskerna med att göra det här, hoppas jag?" frågade läkaren tveksamt och gned sig om hakan. Jag skakade på huvudet och han suckade.

"Så lite alkohol som möjlig, eftersom du inte kommer tåla mycket. Inte mycket koffein, inga droger. Det finns även risk för att du efter operationen blir mycket sjuk, men det är en väldigt ovanlig sak som har hänt max 3 gånger på detta sjukhus under alla år"

Han såg allvarligt på mig och rättade till sina glasögon.

Jag nickade tveksamt. "Jag är redo" ljög jag. Jag var inte alls redo. Jag hade inte förberett mig för detta.

Läkaren nickade tveksamt och tog upp en kalender i fickan.

"När ska detta utföras?" frågade jag tyst och sneglade på honom.

Han såg på mig, och sedan bekymrat ner i sin kalender.

"Så snart som möjligt... Imorgon"

Jag stirrade på honom. Imorgon redan?

Doktorn granskade mig och frågade om jag mådde bra och jag nickade stumt till svar innan han släppte ut mig ur rummet och lät mig gå tillbaka till Harry.

När jag kom in i rummet satt Harry och snarkade i den gröna fotöljen. Niall hade kommit dit också, och han låg brevid Louis på sängen med huvudet på hans bröst och sov. Mina ögonen tårades när jag såg på dem. De var så söta allihopa.

Jag smög fram och petade försiktigt på Louis. Han kisade med ögonen mot mig innan han log, men blev snabbt allvarlig.

"You can't do this, Emma. Please, don't do this for Harry" viskade han svagt medans hans ögon borrade sig in i mina. Hans hud var torr, och läpparna var spruckna. Men ändå nickade jag till svar.

"You need this, Louis. You do. I can't loose you now, I can't let you go. Harry can't loose you, he needs you" viskade jag tillbaka och vände blicken mot Harry som sov sött. Louis gjorde likadant, innan han suckade.

"You're right, I guess I should be thankful" sa han tyst och vände blicken mot mig.

Jag nickade mot Louis och log, och han log tillbaka.

Han tog tag i min hand och kramade den hårt.

"When will you do this?" frågade han och jag svarade: "Tomorrow"

Han nickade fundersamt, utan att släppa min hand. Sedan såg han på mig med sina gråblå ögon.

"What ever happens tomorrow, you have to promise me one thing, Emma. Don't leave Harry. Ever. He needs someone like you, you have no idea." viskade han och hans ögon tårades när han såg på mig. "I know how much he loves you. So please, don't ever leave him"

Jag skakade på huvudet, med en klump i halsen.

En snyftning hördes och vi såg på Niall, som förmodligen vaknat av vårat djupa samtal.

"He's right, Emma. Don't leave him, or us. We need you too" sa han som ett litet barn och jag kramade om dem båda.

Jag sneglade på Harry, och kunde urskilja ett litet leende i hans mungipor.

Jag log för mig själv, och tänkte att för en gångs skull skulle detta ordna sig.

________________________________________________________________________________

Ledsen för dålig uppdatering :) xx

E. x