Jag var äntligen på benen igen och blev utskriven från sjukhuset. Men glad var jag inte.

Liam kom och hämtade mig, och han stod trött lutad mot dörrposten medans jag packade mina saker, långsammare än vad jag egentligen kunnat. Men jag ville verkligen inte hem, jag ville inte se Harry just nu. Jag kunde inte. Inte efter allt det som hänt.

"Come on, Louis. I just got a text from Niall again, he's really worried for Harry"

Liam stampade otåligt med foten i marken. Han var blekare än vanligt, han var inte alls lika vacker som för 3 månader sedan. Håret var rufsigt, han hade fått finnar, och gick runt i mjukisbyxor hela tiden. Men jag nickade, ställde in mig på det värsta bemötande jag skulle få någonsin. Anklagad var jag, helt enkelt.

Jag satte mig i rullstolen jag var tvungen att ha enligt läkarna, vilket jag själv dock tyckte var fruktansvärt onödigt. Jag kunde gå själv, men inte ens Liam tillät mig.

Jag satte mig tillrätta och Liam körde ut mig från sjukhuset snabbt för att undvika alla fans, trots att vi tog bakvägen var det fullt av dem där. Han körde mig fram till bilden och lastade in mig.

"I can walk!" protesterade jag halvhjärtat när han lyfte mig men Liam skakade på huvudet utan att svara. Sedan tog han rullstolen och skjutsade in i bagageluckan, innan han satte sig i förarsätet och backade ut från parkeringen.

"How's Harry doing?" frågade jag försiktigt och Liam drog ett djupt andetag innan han svarade.

"Imagine"

Jag kände hur det värkte i hjärtat när jag tänkte på honom. Han måste vara helt förstörd. Jag såg ut genom bilrutan, såg hur hus och gatlyktor fladdrade förbi i höstmörkret. Jag kände hur en tår rann ner för min kind men jag torkade envist bort den med tröjärmen. Jag hatade att gråta, det är det värsta som finns.

"I think you are the only one who can actually talk to him" sa Liam plöstligt och jag förstod om vem han menade. Jag funderade. Jag och Harry hade varit bästa vänner länge nu, tillräckligt länge för att veta allt om varandra.

Men hur skulle det vara nu?

Bilresan hem gick fort, mycket snabbare än förväntat, och redan på trottoaren utanför stod Niall och Zayn och väntade på oss. Liam parkerade bilen, hämtade rullstolen och satte ner mig i den. Jag rullade fram till Niall och Zayn, som kramade mig länge. Ingen av de såg heller pigga ut, alla var lika ledsna. Men mest ledsen var Harry.

Alva kom ut genom dörren, blek och ofixad. Det såg ut som om hon precis vaknat, då håret stod åt alla håll på hennes huvud. Hon gav mig ett vagt leende, och Niall lade en arm runt henne och viskade något i hennes öra som fick ögonen att tåras på henne.

Jag stirrade ner i marken, ville inte se mer. Jag visste vad jag hade framför mig. Men inget kunde jag göra, för Liam hade redan börjat rulla in mig i huset, in i hissen och upp mot takvåningen. Hissen stannade, och Liam började nästan springa med mig. Men jag orkade inte bry mig. Jag hade ont, både i operationssåret och hjärtat. Men det var hjärtat som högg mest.

När jag öppnade dörren till takvåningen var det första jag såg Harry. Han stod ungefär fem meter ifrån dörren, och stirrade på mig med rödkantiga ögon. Han var mycket blek, med mörka ringar under ögonen. Säckiga kläder, ofixad. Håret var halvt flottigt, men ofixat.

Harry började snyfta, innan han rusade fram till mig och kramade om mig hårt och länge. Jag grät mot hans axel, som trycktes in i min kind så hårt att det gjorde ont. Men jag brydde mig inte. Inget annat betydde något längre.

_____________________________________________________________

Hoppas ni läser! Är ni snela skriver jag ALLRA SISTA DELEN på hela novellen ikväll :)

/E xx