Liam såg på mig en lång stund, han hade fortfarande inte släppt taget om mig, utan höll fortfarande sina händer på mina höfter. Jag rodnade, och stirrade ner i marken. Fan. Varför hade jag sagt att jag älskade honom? Jag hade ju inte ens känt honom länge. Men han sa ju trots allt att han var kär i mig, visst?

”Julia…” viskade han, och hans grepp om mina höfter hårdnade. Jag vågade inte möta hans blick, men han lyfte på sin hand och lade pekfingret under min haka, tvingade upp mitt ansikte och mina ögon mötte hans.

Han studerade mig, från pannan och ner till hakan, som om jag var en tavla. Han såg väldigt bekymrad ut, tankfull helt enkelt, där han stod.

”I’m sorry” svarade jag tyst och rodnade ännu mer, men Liam skakade på huvudet och gav mig ett osäkert leende.

”Don’t be”

Herregud, det fanns inte ord för hur dum jag kände mig.

”You shouldn’t feel dumb, you just said what you feel, right?” sa Liam och jag nickade mot hans bröst.

“Exactly. And that was exactly what Danielle did, she said she loved my after just two days”

Mina ådror frös till is. Danielle? Vad i helsike hade hon med det här att göra?

Då slog det mig. Jag hade varit blind, dum, korkad, allt. Självklart. Att jag inte vetat detta. Och nu står jag här, som en idiot mitt i ett rum med hans händer omkring mig, som egentligen hoppas på att jag är någon annan.

Jag slet mig bort, och Liam såg förvånat på mig medans jag klädde på mig mysbyxorna och t-shirten igen. Jag kämpade mot tårarna, pressade ihop munnen till ett streck för att inte säga något dumt. Spände hela ansiktet för att inte visa honom mina känslor.

”Julia…?” frågade han nervöst. Han stod som ett frågetecken i rummet, men jag ville inte se honom.

”I’m just a rebound, aren’t I?” fräste jag sårat, kände hur en tår rullade längst kinden men jag torkade envist bort den med handflatan.

Liam drog ett chockat andetag.

”No… Julia, no… I didn’t mean it like that…” började han.

“You did. You’re not over her yet. You want me to be like her, but guess what? I’m not like her! She dumped you, not long ago. You were crushed, of course you’re not over her yet! I’m such a dumb little girl, and you knew that and thought that I’d be perfect! Just perfect for a fucking rebound!”

Jag market inte ens själv att jag börjat skrika ju mer jag pratade. Liams ögon blev större och större ju mer han hörde, och mina tårar sprutade. Jag hade gett upp med att hålla igen dem och mina andra känslor, så jag släppte dem. Ilskan, besvikelsen… Han sårade mig djupt, den stunden.

Liam stod blickstilla med rufsigt hår och en öppen mun, som om han ville säga något men inte fick fram orden.

Jag skakade på huvudet, snyftade och gick ut ur rummet, smällde igen dörren efter mig. Direkt kom Niall utspringande ifrån sitt rum mitt emot Liams, och såg chockat på mig. Han var nyvaken, det kunde man säga. Håret stod åt alla håll, ögonen var halvt öppna och han var klädd i endast boxershorts.

”Julia? What are you doing? What’s happening?” frågade han med en orolig och krasslig morgonröst, trots att det var mitt i natten.

”I’m going home” snyftade jag och sneglade på klockan, som visade halv tre.

”No, not now, you can’t leave alone…” protesterade Niall och såg vilsen ut.

Jag ryckte på axlarna. Vad skulle jag annars göra, liksom?

”Come on. You can sleep in my room”

Niall tog ett stadigt grepp runt mina axlar, föste in mig i hans rum. Det var som om han redan hade förstått vad som hänt, fast i själva verket visste han ingenting. Jag gick lydigt in i hans rum, som var blåmålat och med en dubbelsäng i rummet, precis som Liams.

”I’ll just tell Liam you went home” sa Niall och mina ögon tårades. Inte för att han skulle berätta för Liam, utan mer för att han var så underbar, en sån underbar vän.

Han stängde dörren om mig, och genom väggen hörde jag hur Liam och han pratade.

”Liam, what’s going on? Julia just left, what are you doing?!” frågade Niall högt, han ville förmodligen att jag skulle höra.

”What?! She went home?! NOW?! How could you let her do that, Niall? Anything can happen to her out there!” svarade Liam med irriterad röst.

“That doesn’t matter. She can’t be more hurt than she already is”

Med de orden, lämnade Niall Liam och smög in till mig igen. Jag gick för att sätta mig på sängkanten, och Niall låste dörren och gick efter. Han satte sig ner bredvid mig.

”Now, tell me. What happened?” frågade han och försökte se så lugn ut som möjligt.

Jag snörvlade, skakade på huvudet, och såg ner på mina kalla, darrande händer.

”H-he just used me…”

Niall drog ett djupt andetag.

”He RAPED you?!?!?” halvskrek han och jag hyssjade mot honom.

”No, he didn’t. He’s not over Danielle yet, he’s just using me as a rebound…” förklarade jag tyst och såg ner på mina knäskålar.

Det blev tyst i rummet ett tag, innan Niall öppnade munnen.

”Let me get you something”

Han reste sig, låste upp dörren och gick ut, innan han några minuter senare kom in med ett glas cola och en stor chokladkaka.

Han stängde dörren bakom sig, och vände sig mot mig med ett försiktigt leende.

”My mum always told me, that if a girl were sad, I should bring her chocolate because that’s a girl’s best friend…”

Jag försökte le tillbaka, men gjorde förmodligen bara en ful grimas. Det var så gulligt av honom.

”Thank you Niall, but I don’t think I want to eat anything right now…”

Han nickade förstående, ställde grejerna på ett skrivbord vid dörren och nickade mot sängen.

”We should get some sleep. Do you want to sleep on the floor, share the bed with me or should I sleep on the floor?”

Jag ryckte på axlarna. “We can share, if you don’t mind”

Niall log mot mig, nickade och jag reste mig upp för att ta av mjukisbyxorna och tröjan. Jag drog snabbt av mig tröjan och insåg i det ögonblicket vad jag hade under. Niall såg förvånat på mig, innan han flinade. Han gick fram till sin byrå, plockade fram en ishockey tröja och kastade på mig.

”You might wanna change to this first” sa han och blinkade. Jag log mot honom. Han gjorde mig lite gladare, fick mig att tänka på annat.

Jag gick in i hans badrum som han hade i sitt rum innan jag kom ut med den på tok för stora tröjan och kröp ner i andra änden av sängen.

”Goodnight, Julia. Sweet dreams” sa Niall.

“Night Niall. And thank you for everything.”

Det var för mörkt för att jag skulle kunna se honom, men man kunde nästan känna i luften hur han gav ifrån sig ett leende.

”You’re more than welcome. Night”

 

____________

 

KOMMENTERA OCH SPRID FÖR MER!

 

min twitter är @LouisBabyCarrot och min PERSONLIGA twitter är @VivaLaEbba :)

Puss!

Fick mig även en pratstund med Paul, som jag tänkte dela med mig lite av.

Jag hade natten innan, skrivit ett sex sidors långt brev till killarna, MEN OCKSÅ ett eget, personligt brev till Paul. När jag och min kompis var på väg till killarnas studio, fick jag för mig att Paul behövde en ros. Jag hade hört alla rykten om att de skulle åka hem på grund av de galna fansen, så jag sprang in i en blomsteraffär, köpte en ros och sprang sedan till studion. Vi kom dit, stod där i ca 5-10 minuter, innan Paul kom ut ur studion. Alla ropade "kolla, där är Paul!". Han gick upp för gatan, och jag och min kompis plus några andra tjejer gick efter, fast på andra sidan gatan. Vi gick försiktigt mot honom, men han höjde handen och sa "Please, girls. Not now, I'm on the phone. I'll speak to you later" och vi nickade, medans vi ställde oss och väntade på att han skulle prata klart. Jag var jättenervös där jag stod med hans brev och ros. Tillslut lade han på och började långsamt gå ner mot studion igen, så vi gick över gatan till honom. De andra tjejerna gick före oss, försökte ge honom lappar att ge till killarna. Men allt han sa var "I'll bring the boys out soon, you can give it later" osv. Jag trängde mig fram, skulle precis öppna munnen när jag räckte fram sakerna och fick samma svar, att killarna skulle komma ut senare så jag kunde ge det till dem. Wow, vad sträng han ser ut, tänkte jag. Jag stammade lite, innan jag fick fram orden.

"But Paul, these are for you..." sa jag nervöst och då hände det gulligaste någonsin. Pauls stenansikte, som var fruktansvärt allvarligt, mjuknade och hans ögon glittrade till en aning medans han fick en lite rödaktig färg i ansiktet.

"Oh... Wow thank you" sa han och tog glatt emot rosen och brevet, där det tydligt stod "To: Paul. From: Ebba".

Han såg på kuvertet en stund, innan han såg på mig igen.

"The boys will make so much fun of me now when I've got this" sa han och hjärtat hoppade över ett slag. Han blinkade till mig, vände sig om och gick ner till studion, UTAN att ta de andras lappar som var till killarna. Sen stod jag bara där och log som ett fån.

Senare, när Paul ropade om var killarna skulle vara, träffade jag honom igen. Jag fick en highfive, och jag sa "I gave you the rose!"

Paul såg då på mig, log och sa "I know"

"Please Paul, read the letter too!" sa jag, kanske lite desperat och han nickade.

"I will"

Sedan föste han iväg mig till de andra.

Men åh, verkligen. Paul är seriöst en av de sötaste livvakterna någonsin.

Vi väntade och väntade, och tillslut körde det fram en silvrig bil däruppe. Paul gick först, sedan kom killarna ut och skriket blev öronbedövande. Men herrejösses, så perfekta de var. Helt galet. De hade finnar. Och de såg bättre ut med finnarna än de bortredigerade bilderna.

Det var helt amazing.

Killarna stod i bara ca 7 minuter innan de åkte ner till studion igen och vi såg inte en skymt av dem.

Någon timme senare, när mer än hälften av fansen gått därifrån hände något.

Plötsligt hoppade någon ut, Zayn var det närmare bestämt, med en starwarshjälm på huvudet och dansade mitt på den avspärrade gatan. Fansen som var kvar skrek, medans han skakade loss med armarna över huvudet. Paul hämtade honom, tog in honom i studion igen. Ytterligare en timme senare, kom nästa person ut med starwarshjälmen, också dansandes! Vi vet dock inte vem av dem det var, men vi tror det var Niall eller Harry.

Efter det var jag tvungen att ta tåget hem, så vi drog därifrån. Killarna stack till hotellet vid två på natten.

Det var första dagen vi mötte dem.

har inte uppdaterat för jag har knappt suttit vid datorn, har haft mycket för mig och sådär. MEN, nu ska ni alla få höra. Ni vet att killarna är i Sverige nu, eller hur? JA, jag har sett dem två dagar i rad nu, jag har pratat med Paul också! Sett Savan med, haft grymma personer omkring mig.

Tänker lägga upp videos, bilder och skriva hur det var ikväll!

Ska även försöka skriva mer på novellen, men jag kan inte lova något ;)

PUSS PÅ ER!