Fågelkvitter var det första jag hörde på morgonen. Jag stönade tyst, sträckte på mig innan jag försiktigt öppnade ögonen och möttes av solljus från fönstret, som vi inte dragit för kvällen innan. Jag gnuggade mig trött i ögonen och vred på huvudet. Niall låg inte kvar i sängen längre och han var inte kvar på rummet. Jag satte mig upp, rättade till den stora, gröna hockeytröjan. Jag fick plötsligt ett uns panik. Vad hade hänt igårkväll? Minnet svek mig… Jag tänkte tyst. Liam. Vi bråkade… jag gick ut, hade stött på Niall, som hade ljugit för Liam när jag var i hans rum. Sedan somnade vi bara. Jag suckade lättat när jag mindes allt. En klump i magen på grund av bråket, men lättnaden för att det inte hänt något annat med Niall. Jag reste mig upp från den stora sängen, satte mina bara fötter på det kalla trägolvet och sträckte på mig ännu en gång. Försiktigt tassade jag in i badrummet, såg mig själv i den stora spegeln ovanför handfatet. Håret var väldigt rufsigt, annars såg det ganska okej ut. Jag drog fingrarna genom håret, försökte få det lite mer under kontroll och lyckades till viss del. Jag gick tillbaka till sovrummet, klädde på mig mina mjukisbyxor men behöll Nialls tröja på, innan jag gick fram till dörren och lyssnade. Det var tyst ute i korridoren, jag hörde inget, så jag gläntade försiktigt på dörren och kikade ut. Precis som jag trott var det tomt. Inga av sovrumsdörrarna var öppna och jag konstaterade att de sov. Den sista personen jag skulle vilja stöta på nu vore Liam, eftersom han tror att jag är hemma. Eller att jag har dragit ifrån lägenheten.

Min mage kurrade och jag lade handen på den, innan jag försiktigt smög ut och stängde sovrumsdörren efter mig. Jag tassade långsamt och tyst ut till vardagsrummet för att sedan smyga vidare in i köket. Jag öppnade köksdörren och möttes av en matig lukt. Pannkakor.

”Morning!” kvittrade Niall och log stort mot mig. Han var klädd i endast grå mysbyxor och en röd keps. Jag log snett tillbaka mot honom.

”Hey. Aren’t the other guys awake yet?” frågade jag oroligt och han skakade på huvudet.

”No, I don’t think they’ll wake up anytime soon… Do you even know what time it is?” skrattade han och jag höjde förvånat på ögonbrynen och sökte med blicken efter en klocka. Hoppsan.

”It’s a quarter past seven?! Why are you awake?!”

“Well… I thought you needed some breakfast before you leave… Your stomach kept me awake all night; I think you were hungry when you slept”

Niall blinkade retsamt mot mig och jag flinade medans jag slog mig ner på en av barstolarna som fanns där. Han vände sig om mot spisen igen, fixade och trixade innan han belåtet ställde ner en tallrik med tre pannkakor dränkta i sirap och blåbär. Jag log tacksamt mot honom, började med stor aptit glufsa i mig.

”Wow. I’ve never seen a girl eating like… a man before”

Niall daskade till mig på huvudet och jag lipade mot honom.

”Shut up”

Efter några minuter var jag proppmätt och lutade mig tillbaka i barstolen.

”Thank you Niall. This was really kind of you”

Han log ett snett leende tillbaka mot mig innan han rättade till kepsen.

”Of course. Now, sneak away before Liam sees you”

Jag nickade, hoppade ner från stolen och tassade ut ur köket.

”Julia?”

Helvete. Mitt hjärta stannade till för en sekund, jag kände hur jag blev helt kall.

Framför mig stod Liam, med ett förvirrat och sårat ansiktsuttryck, med rufsigt hår, rödsprängda ögon iklädd boxershorts.

Jag kände hur tårarna ville tränga fram, men jag såg bort från honom.

”I don’t wanna talk to you, Liam” svarade jag och började gå runt honom men han högg tag i min arm.

”Julia, please, listen to me… yesterday, it…”

“didn’t mean anything to you, I know” avbröt jag, slet mig loss och gick snabbt iväg till hallen, tog på mig skorna. Jag hade inte tid att hämta mina saker eller fixa iordning mig. Jag var tvungen att dra direkt, jag kunde inte vara kvar.

”Stop it!” Liam höjde rösten emot mig. ”It ment a lot, okay? You’re not just a girl… You’re a girl I’m in love with”

Jag skakade på huvudet, kände hjärtat bulta och tårarna välla upp i mina ögon.

”Liam please stop it…” viskade jag, tog min mobil från byrån som stod bredvid mig och vände mig om.

”Julia. Please, I love you. I don’t love Danielle, I love you!”

Han nästan skrek nu. Jag lät tårarna falla, jag orkade inte hålla emot dem längre.

”Bye Liam” svarade jag innan jag gick ut, stängde dörren och föll gråtandes ihop mot väggen bredvid dörren.

_____

vad tycker ni?`

Jag vet att det varit kass uppdatering senaste tiden men det ska ändras! Nu går jag snart ut nian, har inga läxor kvar vilket betyder mer bloggning här från min sida!

PUSS PÅ ER!

Glöm inte att kommentera och dela! :)