Hissdörrarna öppnades, och gälla skrik hördes i hela entrén. Ett femtiotal tjejer skrek deras namn, försökte desperat få en skymt av dem. Kamerablixtarna var överallt och jag kände mig illamående, förvirrad och malplacerad, men Liam släppte inte min hand utan höll den i ett stadigt grepp där jag gick bakom honom genom den skrikande folkmassan.

”Liam! Liam!” vrålade en tjej precis vid mitt öra. ”Is that your girlfriend?! What happened to Danielle?!” skrek hon vidare och jag vred bort huvudet, ville inte höra. Jag visste fortfarande hur mycket det smärtade Liam, även mig. Det hade gjort så ont att se honom så ledsen, och jag ville inte göra det igen. Det var hemskt.

Trycket från folkmassan ökade, och man blev kastad fram och tillbaka. Det var inte en speciellt trevlig upplevelse.

Efter cirka fem minuter, kom vi ut från hotellet och Liam började springa med mig efter sig. Vi rusade fram till en bil och han lät mig hoppa in före honom, men de andra kom inte utan Liam stängde snabbt dörren och chauffören började köra. Det var en riktigt flashig bil, med tonade rutor och svarta skinnsäten. Man såg inte heller föraren, då det var en svart skärm emellan.

”But what about the others?” frågade jag oroligt.

“They are in a car behind us” svarade Liam lugnt och log mot mig. Jag pustade ut.

”How can you guys deal with that everyday?” frågade jag och Liam ryckte på axlarna.

“It’s amazing, our fans are really dedicated”

Liam lade en hand på mitt knä och jag kände hur värmen spred sig i hela benet. Det var en riktigt skön känsla, dock.

”Julia, I need to tell you something” sa han plötsligt och såg rakt in i mina ögon med en allvarlig min. Jag lade automatiskt huvudet lite på snett men kunde inte slita blicken från hans ögon. Jag nickade, som ett tecken på att han skulle fortsätta prata.

”Do you think… that this will work?” frågade han nervöst och jag höjde frågande på ögonbrynen.

”This...?”

Jag förstod inte hur han menade, och jag såg hur han slet med att försöka kunna förklara det på ett någorlunda förståeligt sätt.

”We… Us. Like… I can feel it, Julia. We’ve got something, something special…”

Liam drog handen genom sitt hår och jag rodnade. Han menade alltså att vi hade något speciellt… På DET sättet… Jag visste inte. Ärligt talat, jag hade ingen aning om det kommer funka.

”If you mean our… like… relationship?” frågade jag och såg på hans hand, som fortfarande låg kvar på mitt knä. Han nickade och jag drog ett djupt andetag.

”I know, we don’t have a relationship like that right now, because I just told you that I want to date you, but…” började Liam men jag avbröt honom.

“D-date me?!”

Liam rodnade snabbt, en illröd färg spred sig över hans kinder. Herregud. Han ville dejta mig. Han ville…

Åh gud.

Vad sjutton skulle jag svara?!

____

Detta är ett tidsinställt inlägg då jag just nu är i Idre!

Kommer hem torsdag kväll, så vi får se när jag uppdaterar igen!

Puss på er, sluta inte läsa eller kommentera! :) xx