För er som inte vet, så dog Zayns farbror idag. Det här skrev Harry på sin twitter:
Så Zayns farbror och farfar finns nu i himmelen, ser honom från ovan, ser ner på honom som de änglar de är, och gör att han väljer de rätta vägarna i sitt liv. De kommer göra så att han inte gör de värsta misstagen, de kommer skydda honom.
Det värsta är alla som skriver hatiska tweets om honom nu. Det var en tjej som skrev att "LOL omg someone in ZAYNS family died, not mine, why should I pray LOLOLOLOLOL", vilket är något så fruktansvärt respektlöst! Hur kan man ens vara sådan?!
När någon dör, ska alla be. Bara för att man själv inte kände personen, spelar det ingen roll. En död, en förlorad själv, en älskad människa som försvunnit, och hundra andra personer i tårar. Försvinner en, står tusen andra och gråter, andra som står en nära.
Hursomhelst, Zayn fick åka hem till sin familj, och missar då en konsert. På grund av detta har det också kommit hatiska tweets om att han är en idiot som skippar konserten och att de är besvikna på honom. Även är detta respektlöst. Om någon som han stått nära dött, klart han vill åka hem. Hans familj måste ju vara förkrossad.
Och att veta att han sitter någonstans med sin familj nu, och kanske gråter, gör mig jätteledsen. Det får tillochmed mig att gråta. Att veta att han gråter, men att jag inte kan göra något åt det... Nej usch, det är verkligen hemskt!
Så alla tankar till Zayn och hans familj. Jag ber för dem. <3
Liam pratade. Orden nästan rann ur hans mun när han berättade, och ibland blandade han ihop meningarna eller hakade upp sig, snubblade på orden.
Danielle hade ringt honom för några timmar sedan, frågat om allt var bra och det vanliga. Liam hade såklart inte förstått att något var fel, utan han hade varit lika glad som vanligt. Då släppte hon bomben.
”I can’t do this anymore, Liam” hade hon sagt och Liam hade såklart frågat vad hon menade. ”You’re always away, busy, and so am I. We don’t have time for each other anymore. Besides…”
Hon hade dragit ut lite på orden innan hon sa det. ”I’ve met somebody else”.
Liam hade inte fått fram ett ord. Han hade bara stirrat på telefonen i sin hand, hört Danielles mumlande förlåt och att hon verkligen ville ha honom som vän, innan han lade på, rakt i örat på henne. Sedan dess hade han bara gråtit, inte gjort någonting, inte brytt sig eller något.
Jag såg på Liam, som tog en paus. Han såg sorgset på mig.
”I don’t know about this, Julia” suckade han och begravde ansiktet i händerna. ”You’re only 14, you might not even understand anything of this”
Jag stirrade på honom, kände hur orden träffade som ett knytnävsslag i magen.
”Excuse me?!” utbrast jag och ställde mig upp. ”I might be 14, yes, but I’m not just a child, Liam! I’ve been throught this kind of things too, okay? You’re not the only one!”
Liam såg på mig en stund, och tog min hand. Han sänkte huvudet och placerade pannan på min handrygg.
”I’m sorry. I don’t wanna loose you too. Sorry, Julia. I didn’t mean it that way…”
Jag kände hur jag smälte en aning. Jag ville inte såra honom mer än vad Danielle hade gjort, det ville jag verkligen inte göra.
”It’s okay, Liam. Promise” sa jag istället och lekte med hans hår. Han tittade upp på mig med de nötbruna ögonen.
”Thank you”
Jag log mot honom och han ställde sig upp och sträckte ut armarna och omfamnade mig i en stor björnkram.
Plötsligt kom ett par extra armar runt oss, bakom mig. Jag såg mig förvånat över axeln och möttes av Louis flin.
”This is adorable” suckade han med ett spelat drömmande ansiktsuttryck och jag skrattade. Niall kom in i rummet och var med i gruppkramen. Harry och Zayn kom in tillsammans i rummet, de såg nervösa ut som om de dolde något. Men de omfamnade oss också, och vi stod där allihopa i en stor gruppkram.
Och det kändes väldigt bra.
___
BLIR SÅ GLAD ATT NI FORTFARANDE LÄSER, TJEJER! Tack så jättemycket!
Det tog någon minut innan hissen började åka uppåt. Jag stirrade på den lilla skylten ovanför dörren. 2… 3… 4!
Det plingade till, och hissdörrarna öppnades. Jag nästan rusade ut, stirrade panikslaget längst de ljusgula korridorerna. Det var en äckligt mossig färg på heltäckningsmattan, vilket fick de gula väggarna att de riktigt smutsiga ut, på något sätt.
Jag letade på dörrarna. 27… Då borde killarnas rum vara åt höger!
Jag började springa åt höger, såg hur siffrorna blev högre. Tillslut tvärbromsade jag framför en av de bruna ekdörrarna och studerade siffrorna extra länge för att vara säker på att jag kommit rätt. 34, stod det. Måste vara här.
Jag knackade på dörren, och hörde steg på andra sidan. Det guldfärgade handtaget åkte ner, och dörren öppnades av Niall. Han såg trött ut, men log ändå ett halvhjärtat leende mot mig. Hans tandställning hade blivit lite missfärgad av något han ätit, men det var inget man egentligen tänkte på.
”Thank you for coming” sa han och lät uppriktig, innan han gav mig en stor kram. Jag kramade honom förvånat tillbaka, var inte riktigt förberedd på ett sådant bemötande.
Niall släppte mig, och drog lite i den röda huvtröjan. Han nickade åt mig att jag skulle gå in, så jag tog ett kliv in i den vitmålade hallen. På väggarna satt svartvita tavlor av blommor, och på en svart byrå låg några kalsonger. Jag såg frågande på Niall, som snabbt plockade bort kalsongerna med ett generat flin, som dock försvann lika fort igen.
Han tog plötsligt ett kliv mot mig, och viskade i mitt öra.
”He’s in his bedroom. To the left” viskade Niall och pekade halvt åt ett håll. Jag nickade, och började gå.
Det var ett stort ställe för att vara på ett sådant här hotell. Jag gick förbi en dörr som stod på glänt och kikade in. Där satt Zayn på en säng, och hade en mobil i händerna. Han messade förmodligen någon. Jag gick snabbt vidare, hoppades på att han inte sett mig.
Jag kom fram till dörren som förmodligen var Liams dörr och knackade försiktigt.
”Leave me alone!” skrek någon snyftande på andra sidan. Rösten skar i mig, kändes som ett knivhugg i hjärtat. Rösten var så sårad, så full av sorg, så hatisk.
”L-Liam?” frågade jag nervöst och jag hörde hur snyftningarna upphörde.
Långsamma steg hördes, och dörren öppnades försiktigt.
I dörrspringan kunde jag se halva Liams ansikte. Hans hår var rufsigt, ögonen rödkantade, fulla av gråt, och näsan var röd. Han snyftade till, när han öppnade hela dörren och jag nästan kastade mig över honom utan att tänka. Jag kramade honom, och kände hans stora armar runt mig. Han kramade mig hårt tillbaka, och jag kände att hans gråa T-shirt var blöt av tårar.
Visst, jag kanske inte kände honom, inte alls. Men det spelade ingen roll. Jag visste lite om honom efter gårdagen, och han var officiellt en vän för mig. Visst kändes det lite skumt att han var brittisk och så, men det var inget man tänkte på. Liam och jag, det kändes som om vi känt varandra i flera år ändå. Inte att vi visste allt om varandra, men att vi kände varandra. Att vi skulle kunna göra vadsomhelst för varandra.
”You came” viskade Liam i mitt hår och jag nickade mot hans bröst.
”Of course I did. Harry called me” sa jag och kände hur hans tag om mig blev starkare.
”Thank you” viskade han och jag kände hur ögonen tårades. Det var hemskt att se honom så djupt sårad, så ledsen. Men att han ändå ville ha mig hos honom, det betydde mycket.
Vi kanske inte var bästa vänner. Men det var något vi hade. Något som klickade.
Han släppte plötsligt taget lite om mig, och såg på mig. Det gjorde ont att se på honom, han var verkligen så förstörd.
”Now, explain. What happened?” frågade jag och ledde honom till sängen där vi satte oss, och han började berätta.
Herregud, kommer ihåg när jag låg på sängen och bölade för jag inte fick skippa skolan för att åka till Arlanda och träffa dem.. Sad but true. Men det är väl så det är.
De har även fått mig att gråta genom att jag känner igen mig i deras låtar och så.
Men ja.
Vem har inte gråtit över dessa skönheter?
__
BTW ledsen för dålig update, har slaggat hos en kompis!
Åh gud, det är helt sjukt svårt att välja favorit sådär... Har ett tag dock varit helt sjukt såld på Niall och Louis!
Men om jag måste välja, så är det Louis. Han är bara så.. underbar. He's got that one thing, liksom. Som man inte fattar vad det är för någonting. Hans skratt, sättet han får mig att skratta, alla saker han gör... Man kan tro att han är lika gammal som oss ibland, när man tänker på hur han uppför sig. Men gud, I regret nothing, är så galet kär i den här killen!
Jag älskar hur han kan få mig att skratta i de mest absurda stunder, han fick mig tillexempel att le mitt i Stockholm när jag satt och grinade på en parkbänk efter att mitt ex gjort slut. Han är en sådan glädjespridare, han är så gullig och uppförsig så sött. Åh. Finns inte tillräckligt med ord för att beskriva den här killen.
Precis som när jag såg honom. Åh gud. Allt bara brast, jag typ sjönk ner i marken, bölade som en liten mupp och hela allted, många stirrade på mig men jag sket i det. Han finns på riktigt. Åh.
Leendet live, den bästa stunden i hela mitt liv.
Idag är det dessutom 2 veckor sedan jag såg dem. Åhh.
Ungefär 45 minuter senare, stannade bussen på den välkända stationen och jag klev av. Började sakta gå mot Pizza Hut, som låg nära Åhléns vilket var ungefär 700 meter ifrån stationen.
Mobilen ringde, och jag halade upp den ur min lilla väska. Liams namn stod på displayen, och jag svarade.
”Liam?”
”No, not Liam. Harry” svarade en bekant röst i andra änden.
Jag visste att han inte kunde se det, men jag höjde på ögonbrynen ändå.
”Liam can’t make it today. He’s got… something else to do” sa han med en tveksam röst som jag inte visste om jag skulle tro på.
”What’s up? I mean, what happened? Because obviously something is wrong?” frågade jag och satte mig på en stenmur som fanns runt omkring en park.
Harry suckade i andra änden, och plötsligt kunde jag höra snyftningar i bakrunden.
”Who’s crying?!” frågade jag snabbt och blev med ens panikslagen.
”Uhm.. Okay, here’s the thing. It’s over. It’s over between Danielle and Liam”
Jag drog ett djupt andetag och såg mig chockat omkring, som om alla andra på gatan skulle stanna upp och stirra på mig, som om alla hade hört vad Harry sa.
”Who broke up with who?” viskade jag oroligt och Harry stönade. Snyftningarna blev avlägsna, och jag förstod att han gått ut ur rummet.
”Just get here. Scandia Hotel, room 34” suckade han och lade på luren.
Jag lade snabbt ner mobilen i väskan och benen började springa snabbt, som om de visste innan mig vart jag var påväg.
Jag sprang de tjugo minuterna som var mellan stationen och hotellet. Normalt sätt hade det tagit 40 minuter att gå, men jag sprang så snabbt att benen knappt ville böra när jag stod utanför entrén. Innanför de breda glasdörrarna, kunde jag se massor av fans som stod och småskrek efter killarna. Jag stönade. Perfekt. Hur skulle jag nu kunna komma dit?!
Jag gick in på ben som kändes som spagetti, och gick fram till receptionen, där det satt en tjock kvinna med svarta stora glasögon. Hon hade halvgrått, lockigt hår som slutade ovanför axlarna. Kvinnan såg upp från tangentbordet och såg på mig en sekund.
”Fansen är där borta, jag säger inte vilken våning de är på” suckade hon och jag förstod att hon suttit där ett långt tag nu.
”Jag är väntad” förklarade jag. ”Harry ringde mig”.
Kvinnan såg på mig, innan hon frustade till och brast ut i ett gapskratt.
”Jo, visst, och jag är drottningens försvunna dotter” sa hon ironiskt. ”Gå till de andra”
Hon nickade mot klungan av fans.
Jag kände hur jag blev rasande, plockade upp telefonen och slog Liams nummer.
”Harry?” svarade en röst och jag förklarade hur läget var.
”She won’t let me in!” klagade jag och kvinnan i receptionsdisken såg nyfiket på mig.
”Give her the phone!” befallde Harry och jag räckte kvinnan telefonen. Hon såg förvirrat på mig, men satte den mot örat och började lyssna.
”H-hello?” sa hon nervöst och jag såg hur hennes ögon blev större än tomater där hon satt.
”Yes. Yes, yes. Yes, Mr. Styles. Of course. Yes. Bye”
Hon räckte mig telefonen.
”Plan 4” sa hon och log ett falskt leende. Jag log halvhjärtat tillbaka också, och kände fansens blickar i ryggen när jag gick förbi dem mot hissarna.
”Men hallå? HENNE släpper ni förbi, men inte oss?!” skrek en av tjejerna och de andra vrålade instämmande och avundsjukt. Jag flinade lite för mig själv när jag steg in i hissen och tryckte på knapp 4.
Jag vaknade av att en fågel envist satt sig på min balkong och börjat kvittra på tok för högt. Jag kisade mot balkongdörren, och möttes av sol som sken rakt i ansiktet på mig. Jag stönade och gned mig i ögonen, tänkte inte ens på att jag hade kvar gårdagens mascara förens jag blev svart på knytnävarna.
Jag satte mig upp och sträckte på mig, kände hur jag var i stort behov av en dusch, så jag gick till garderoben och plockade fram det jag ville ha på mig idag. Blått linne? Nej, känns inte för det idag. Jag plockade fram en vit axelbandslös klänning, inte uppklädd men fin. Den hade röda små blommor på den, och jag tyckte att den skulle vara väldigt fin till mina sandaletter. Så jag tog klänningen och gick in i badrummet för en lång, uppfriskande dusch.
20 minuter senare, kom jag ut iklädd klänningen och en handduksturban på huvudet när jag tittade på klockan. Den var tjugo i elva. För att hinna till lunchen med Liam, var jag tvungen att vara klar inom 15 minuter, då bussen gick hel. Jag gick fram till den stora golvspegeln i trä som stod i ett hörn bredvid den svarta byrån. Jag tog bort handduksturbanen och började borsta mitt blöta, brunröda hår, och konstaterade att det var i stort behov av en klippning.
Precis när jag borstat klart håret, ringde hemtelefonen och jag kastade iväg hårborsten på sängen, som fortfarande var bäddad eftersom jag inte hade krupit ner under täcket igår kväll.
Jag lyfte på luren till hemtelefonen och svarade.
”Julia Lundgren?” svarade jag och jag hörde ett högt stön i andra änden.
”Julia, var i helvete har du varit?!” skrek Lina förbannat och jag blev förvånad över hur sur hon var.
”Ursäkta mig, men jag har sovit!” svarade jag upprört och hon suckade.
”Jag har ringt din mobil typ hundra gånger, varför svarar du inte?!”
”Jag har en ny mobil, därmed nytt nummer. Jag var så trött igår så jag orkade inte ringa dig” ljög jag. Sanningen var att jag inte ens tänkt på det.
”Ny mobil? Har din mamma köpt en ny mobil till dig?” frågade Lina chockat. Min mamma var en sådan människa som tyckte att elektronik var nästan onödigt. Det enda som behövdes var en fungerande telefon, inte någon ny som man kunde göra mer saker med.
”Nja… Du vet han killen som sprang in i mig? Jag mötte honom igen, och snackade lite med honom. Han fick syn på min mobil och insisterade på att köpa en ny” förklarade jag.
”Åh, vad gulligt!” sa Lina glatt. ”Vad heter han? Vad köpte han för mobil?”
”Liam, heter han. Han köpte en iPhone 4S, fullt onödigt!” klagade jag och hörde hur Lina drog efter andan.
”Liam? Brunt hår? Bruna ögon? Födelsemärke på halsen?” viskade hon och jag tänkte efter. Ja, nog hade han ett födelsedagsmärke. Och brunt hår och bruna ögon.
Jag svarade att ja, det hade han nog, och hörde plötsligt hur Lina började småskrika i andra änden.
”Lina?! Allt väl?!” ropade jag i telefonen.
”FATTAR DU INTE ATT DU HAR SNACKAT MED LIAM FRÅN ONE DIRECTION, DIN IDIOT. ÅH GUD, JAG DÖR, JAG DÖR! TÄNK OM DET HADE VARIT HELA BANDET! HARRY LIKSOM!”
Jag tvekade. Skulle jag säga att jag träffat Harry och de andra killarna med? Men jag bestämde mig för att avstå.
”Jo… Men du, Lina…” jag såg stressat på klockan som sa att det var 10 minuter kvar tills bussen skulle gå. ”Jag måste gå. Jag ska… öh… träffa en kompis”
”Jaja, gå du. Du får berätta allt om dig och Liam senare!” fnissade Lina och jag suckade. Hon skulle bara veta.
Vi la på luren, och jag återgick till att fixa mig. Duttade på lite mascara, lite rouge, och lite läppglans och jag var klar. Jag fattade tag i min bruna läderväska och sprang ner för trapporna och tog på mig sandaletterna, innan jag sprang ut och rusade hela vägen till bussen.
Resan hem fortsatte med höga skratt. Harry fick dock lite huvudvärk efter att Zayn råkat armbåga honom i huvudet av någon mystisk anledning, men bortsett från det verkade alla må toppen.
”We’re there in 5 minutes” sa chauffören plötsligt och jag såg förvånat på Liam.
”How did you know where I lived?” frågade jag och Liam såg oskyldigt på mig.
”You told me, remember?”
Jag insåg att jag faktiskt hade sagt det medans vi frågat varandra frågor, och jag hade varit tvungen att förklara att det låg i skogen. Han hade bara skrattat åt mig, och sedan var det inget mer med det.
Jag hade fortfarande på mig Nialls jacka, som ett täcke, så jag tog bort den och räckte honom. Jag kände hur kylan direkt svepte över benen och huttrade. Niall tog emot jackan innan han började tveka. Sedan kastade han jackan på mig igen och jag såg förvånat på honom.
”You can give it to Liam tomorrow” sa han lugnt och blinkade mot mig och jag log tillbaka.
”On your lunch date” inflikade Louis och Liam slog ännu en gång till honom och Louis skrek till.
Jag skrattade nervöst, visste inte riktigt hur jag skulle bete mig. Lyckligtvis, stannade bilen och jag öppnade dörren.
”See you tomorrow, Liam” sa jag och såg på honom en stund, innan jag vände blicken mot de andra killarna. ”Nice to meet you, guys”
Killarna log mot mig och vinkade när jag stängde dörren. Jag vände mig om och började gå uppför den grusbelagda gången som ledde till mitt hus. Nialls jacka hade jag satt på mig nu, och den var väldigt stor för mig, men ändå väldigt bekväm. Den luktade väldigt gott, brittiskt på något sätt.
Jag öppnade ytterdörren och klev in i hallen. Jag tog av skorna och dumpade dem mitt på hallmattan, innan jag gick in i köket för att se om mamma var hemma. Och som jag trott, så satt hon vid köksbordet och sov, med huvudet i bordet.
”Mamma, gå och lägg dig” suckade jag och hon mumlade. Jag kände att jag inte orkade bära upp henne eller stödja henne, så jag gick upp för trappan och in på mitt rum. Jag gjorde inga besvär med att tvätta ansiktet eller någonting, kollade inte ens på klockan, innan jag gick raka vägen mot sängen och lade mig ovanpå täcket med kläderna på.
Efter några sekunders stirrning på de lila tapeterna, somnade jag och sov djupt hela natten.
Jag vaknade till med ett ryck av att busschauffören hade stannat bussen, och jag såg mig yrvaket och förvirrat omkring. För några sekunder var jag omedveten om vart jag var, tills jag insåg att jag satt kvar på bussen.
”Ursäkta” hördes busschaufförens röst ur högtalarna, ”men det här är bussens slutstation. Du måste gå av nu”
Jag såg mig omkring, och upptäckte i panik att alla människor gått av bussen. Och om det här var slutstationer, var jag cirka 45 minuter hemifrån och det här var sista bussen som gick hem till mig. Jag stönade, plockade upp mobilen och knappade in mammas nummer medans jag gick av bussen som sedan körde iväg. Jag blev stående på trottoaren, i slutet av gatan där bilarna var tvungna att vänta. Omkring mig var det bara skog.
”Kom igen då mamma, svara…” mumlade jag tyst och hörde hur signalerna gick fram innan telefonsvararen gick igång. Jag svor högt och sparkade argt iväg en liten sten med foten, innan jag förbannat gick och satte mig på bänken bredvid busshållsplatsen. Det hade börjat mörkna ute nu, och jag kunde bara erkänna att jag började bli rädd. Jag öppnade telefonboken i mobilen och bläddrade automatiskt fram till Liam, innan jag klickade på honom och signalerna gick fram.
”Julia?” frågade rösten förvånat i andra änden.
”Liam? I’m lost” suckade jag och han skrattade högt.
”How did that happened? I told you to go with me!”
“I fell asleep on the bus and missed my station, so I’m like 45 minutes away from home and my mum isn’t answering her phone!” klagade jag och han suckade.
“I’ll be there soon” sa han och lade på luren.
Jag log nöjt för mig själv och lutade mig tillbaka. Men leendet försvann fort. Han skulle ju omöjligt hitta mig, han är ju inte svensk! Han hittar ju inte i Sverige, för guds skull!
Jag lutade huvudet i händerna, övervägde om jag skulle börja gå eller inte, men jag var så trött att jag inte orkade. Jag blundande, slumrade till lite emellanåt medans det bara blev mörkare och mörkare runt om mig.
Plötsligt hördes en bil en bit bort och jag reste mig snabb upp som en reflex. Runt hörnet av skogen, kom en svart lång limousine körandes och jag tappade hakan. Han kunde väl inte… Nej, det skulle han inte…
Rutan vevades ner, och ut ploppade Liams ansikte, som förväntat.
”Hey, get in the car!” skrattade han och öppnade bildörren åt mig. Jag suckade, och hoppade halvt motvilligt in bredvid honom och stängde dörren. Jag såg upp, och möttes av fyra par andra nyfikna blickar.
”Oj!” sa jag förvånat, inte alls beredd på att det skulle vara andra i bilen.
”Julia, this is…” började Liam men blev avbruten av en annan brunhårig kille med väldigt snygga hängslen.
”I don’t think you need to introduce us, Liam. I’m pretty sure she knows who we are” konstaterade han och log mot mig. Jag sneglade på Liam som i sin tur skakade på huvudet.
”Actually, she doesn’t know us!”
Den brunhåriga killen gapade med spelad förvåning, innan han började skratta.
”Then fine, introduce us to this beautiful girl!” sa han och log. Jag kände hur jag rodnade ut denna charmerande kille.
Liam fnös åt honom, och började peka ut en av dem i taget.
”This is Niall” sa han först och pekade på den blonda killen längst ut till vänster. Han log mot mig med tandställning i munnen. En riktigt söt kille i allmänhet med ett riktigt härligt skratt.
”And that’s Harry” fortsatte Liam och pekade på en brunett med lockigt stort hår. Han fyrade av ett pojkaktigt leende med stora smilgropar och runda kinder. Hans ögon glittrade, och jag kände hur det var omöjligt att inte le tillbaka.
”Zayn…” fortsatte han och nickade mot en svarthårig kille som såg ut som en modell. Han log osäkert mot mig, och det första jag tänkte på var hans långa ögonfransar som ramade in de nästan svarta ögonen. Herrejösses, han skulle passa perfekt med Lina, tänkte jag för en sekund.
”And Louis, AKA Boo Bear” skrattade Liam och blinkade mot Louis som gjorde en trumpen min.
”You have to stop saying that, Liam! You’re making the fans call me that!” klagade han och kastade en vindruva på Liam, som Louis hade haft bredvid sig. Liam skrattade retsamt och Louis log mot mig. ”Nice to meet you” sa han glatt och jag nickade.
”Nice to meet you too!”
“How old are you?” frågade Harry och jag svarade.
“14…”
Louis såg mellan mig och Liam några sekunder.
”Liam, isn’t she a bit too young for you? I mean, it’s four years… Besides, you’ve already got Danielle…”
Han flinade retsamt mot Liam som slog till honom på benet.
”Shut up Lou!”
Jag kände hur jag rodnade och såg ner på mina bara knän. Huden var knottrig, och det var inte förens då jag insåg att jag frös. Jag huttrade, och Niall såg på mig.
”Are you cold, darling?” frågade han och lade huvudet på sned. Jag nickade försiktigt, och han började klänga av sig sin jacka, innan han räckte den till mig. Jag började protestera, men Niall hyssjade mig.
”Just take it, you can give it back when we’re at your place” sa han och viftade med handen, och jag log tacksamt mot honom när jag lade den röda jackan över mig som en filt. Harry skrattade åt mig, men det var fullt förståeligt. Louis härmade mig, låtsades huttra och lade sin egna jacka över sig precis som jag. Killarna skrattade, inklusive jag, och Liam härmade mig också och knuffade skämtsamt till mig.
Är typ ganska glad nu, okej? Jag ska nämligen söka sång nu på gymnasiet, och fick ett brev hem i brevlådan om vilken sång jag ska sjunga, för de bestämmer. Fick alltså reda på att jag ska sjunga Your Song med Ellie Gouldin! Gissa vad man tänker på då?... JO, våra fina killar såklart! Känns verkligen jättekul att jag ska sjunga den, nervöst men det är lugnare när jag tänker på att 1D har sjungit den också. Är helt lycklig just nu! <3
Jag klev på den röda bussen som stod på hållplatsen och väntade när jag svängt runt gathörnet. Liam hade varit i mitt huvud hela vägen, hade inte lämnat det en sekund.
Jag banade mig genom de gröna sittplatserna i bussen och bestämde mig för att sätta mig längst bak. Jag slog mig ner och pustade ut. Jag var så trött nu, och skulle inte gå av på ett bra tag. Jag tog tag i påsen som Liam gett mig och kikade nyfiket ner i den. När jag fick syn på mobilen han köpt, stönade jag besvärat. Han hade köpt en helt ny iPhone till mig, den senaste 4S. Jag kunde inte ta emot den. Jag kunde bara inte. Jag fiskade upp mobilen och startade den. Han hade köpt till ett lila skal till den också, och jag suckade. Han var för mycket, jag kunde verkligen inte ta emot den. För dyr. Såhär såg inte ens min gamla mobil ut. Så fort mobilen startade, plingade det till i den. Det var från samma nummer som Liam hade klottrat ner på min handrygg tidigare. Jag öppnade messet med ovana fingrar, jag var inte alls van vid en toutch mobil.
”Hey. Meet me at Pizza Hut tomorrow at 12. See you there. Liam xx”
Jag flinade dumt mot mobilen. Och såg upp från skärmen. En gammal tant satt några säten framför mig och studerade mig. Hon var en typisk gammal tant med en blommig klänning, pärlhalsband, grått lockigt kort hår och rynkigt men snällt ansikte. Hon log åt mig och suckade nöjt. ”Ungdomskärlek” log hon och blinkade mot mig.
Jag stirrade på henne. Kärlek? Nej nej, det hade hon helt fått om bakfoten! Jag var inte kär. Bara… smickrad. Smickrad över att han ville träffa mig igen. Eller krävde att få träffa mig igen. Dessutom var jag tvungen att lämna tillbaka mobilen, en sådan här kunde jag ju inte ha! Inte om jag inte betalat den själv!
Jag knappade tillbaka på mobilen.
”Hey, sure! And by the way, I can’t take this phone. It’s way too expensive! I’ll give it back to you tomorrow. Julia xx”
Jag skickade iväg messet med ett nöjt flin, och fick snabbt ett sms tillbaka.
”You pay Pizza Hut and we’re cool xx”
Jag suckade bedrövat. Han var ju helt otroligt… underbar. Men nej, ändå asjobbig som inte kunde ta tillbaka mobilen!
Jag lutade mig tillbaka, utan att svara på messet, och kände hur ögonlocken började kännas tunga. Jag blundade, och kände hur lugnet och harmonin strömmade igenom kroppen, innan jag somnade.
____________-
Inte så långt inlägg men har ingen som helst inspiration idag. Mer imorgon, puss! xx
Det här är värsta gråten någonsin tror jag. Killarnas låt Moments, som handlar om att en kille vill vara med en tjej som är död, han inser att hon är död och han tar sitt liv, med regn i bakrunden! Grät man första gången till låten lär tårarna strömma nu. LE CRY, säger jag bara. Så här har ni, gråt nu!
”Favourite movie?” frågade jag och jag hade lagt mig ner på bänken. Liam satt vid fotändan, och vi hade suttit där i över en timme. Jag stirrade upp på den blå himlen och huttrade till lite i skuggan där vi var. Det hade blivit lite kyligare, men fortfarande runt tjugo grader.
”Got to be Toy Story” flinade Liam och jag skrattade.
”Really? Wow, I thought you were 18?” retades jag och petade på honom med foten. Han skrattade och slog till mitt ben och jag tjöt till och skrattade. Egentligen ville jag inte erkänna att en av mina favoritfilmer var just Toy Story också, eftersom jag precis gjort lite narr av honom.
Liam tog plötsligt tag om min vrist, och lade mina ben i sitt knä. Jag rodnade, ville egentligen flytta på benen men tyckte att det kändes ganska taskigt ändå, så jag lät de vara.
”Boyfriend?” frågade Liam plötsligt och jag satte mig käpprätt upp och stirrade på honom. Han såg undrande på mig och log.
”Uhm, Liam… We’ve just met… and… I don’t think we should start a relationship already…” mumlade jag förvirrat och han började asgarva.
“No, silly! I ment, do you have a boyfriend?”
“Oh”
Jag rodnade en stund och kände hur Liam såg på mig när jag stirrade ner på mina ljusa, nötta jeansshorts. Jag skakade på huvudet som svar, och jag såg i ögonvrån hur han nickade tankfullt.
”Girlfriend?” frågade jag tillbaka, bara för att bryta den pinsamma tystnaden som uppstått.
Liam nickade, och jag höjde på ögonbrynen.
”Her name’s Danielle. She’s gorgeous!” suckade han drömmande och jag flinade åt honom. Kanske skulle jag kunna gilla honom mer nu än förut. Nu kanske vi skulle kunna bli kompisar i alla fall, eftersom han bör vara snäll om han har en flickvän.
”Hey, wake up” skrattade jag och slog till honom med handflatan i hans huvud. Han såg med spelad förvåning på mig innan han brast ut i skratt.
Mina ben låg fortfarande i hans knä, och huden brände som eld där tyget på hans chinos. Jag såg på honom några sekunder. Han hade börjat bränna sig på näsan, vilket fick mig att flina. Liam såg frågande på mig och jag skakade på huvudet som om det inte var något.
Jag kom plötsligt på att jag var tvungen att ringa mamma för att säga att jag missade bussen. Jag tog upp mi mobil ur tygkassen som låg på min mage, och kände besvikelsen skölja över mig. Den var ju trasig. Jag suckade, och Liam tog mobilen ur mina händer och såg förvånat på den gamla blåa Nokian.
”Was this when you ran in to me the first time?” frågade han och drog pekfingret lätt över den spräckta skärmen. Jag nickade och han såg fundersamt på den.
”I owe you a new phone” konstaterade han och skjöt undan mina ben och ställde sig upp. Jag reste mig snabbt och tog tag i hans arm när han började gå mot närmaste mobilbutik.
”No, Liam. It’s okay, you don’t have to. It wasn’t your fault, I just need to borrow a phone so I can call my mum” sa jag som i trans.
Var sjutton kom det där ifrån? Det var VISST hans fel att min mobil var sönder och han borde få köpa en ny åt mig.
”No” protesterade Liam. ”Here, call your mum. Meanwhile, I’ll go and get you a new phone”
Han räckte mig bestämt sin svarta Blackberry och började promenera mot The Phone House. Jag suckade, insåg att det inte gick att hindra honom, och gick tillbaka till bänken. Jag satte mig ner igen, och knappade in mammas nummer.
”Christina?”
”Hej, mamma. Det är jag”
”Åh hej raring, går det bra? Jag försökte ringa dig med det gick inga signaler, är allt okej?” frågade mamma oroligt med sin ljusa röst, och jag kunde se framför mig hur hon nervöst drog handen igenom sitt nästan svarta hår.
”Det är bara bra. Min mobil gick sönder bara, men jag ska tydligen få en ny nu” förklarade jag snabbt och mamma drog ett djupt andetag.
”Va? Hur har du råd med det?” frågade hon förvånat.
”Det är inte jag som betalar… Eller… Jag får förklara när jag kommer hem, det är inte min mobil jag ringer ifrån heller” suckade jag och pillade på kanten av mina shorts.
”Vi tar det när du kommer hem” svarade mamma trött och vi sa snabbt hejdå efter att jag förklarat för henne när nästa buss gick.
Tiden gick och gick, och Liam hade varit borta i en halvtimme nu. Min buss gick om 20 minuter och jag började bli väldigt stressad. Plötsligt kom han tillslut utspringande från butiken längre bort på gatan, med en kasse i händerna. Jag kunde bara be för att det inte var en jättedyr mobil.
”Liam, I need to go. My bus leaves from the station soon” förklarade jag så fort han kommit fram till mig. Han nickade och räckte mig påsen som jag tog emot.
”Here’s my number. Text me” sa han snabbt och tog min hand. Han började med svart tuschpenna klottra ner något nummer på handryggen. Jag räckte Liam sin mobil.
”I’ve got your new number too” sa han och blinkade mot mig, medans han nickade menande mot kassen i min hand. Jag flinade generat och nickade.
”So, bye then” sa jag med ett frågade tonfall som inte riktigt var menat för att vara där. Liam flinade mot mig och nickade.
”Goodbye, Julia. I hope I’ll see you again soon”
Han blinkade mot mig och jag flinade dumt, innan jag började springa iväg mot stationen med Liams blick fäst i ryggen.
Efter att ha suttit i över en timme på Taco Palace med Lina, och bara pratat strunt, bestämde vi oss för att resa på oss. Jag hade fortfarande ont i rumpan efter jag ramlade, och att sitta ner i över en timme gjorde inte saken bättre. Jag sträckte på mig och rättade till axelbandet på det röda linnet.
”Redo för att åka hem?” frågade Lina med en gäspning och jag nickade trött. Jag var verkligen helt slut, och skulle göra vad som helst för att få komma hem till sängen och sova.
Det enda som var surt var att jag inte fick sällskap på bussen hem. Lina bodde i närheten av stan, så hon kunde gå hem, men jag var tvungen att sitta på en buss i en halvtimme. Jag visste redan när vi börjat gå att jag skulle somna på bussen.
Vi kom ut från Taco Palace, insåg att klockan plötsligt slagit halv fem.
”Hoppsan, jag måste vara hemma om tio minuter!” skrattade Lina och slog sig dumt för pannan. ”Jag ska hitåt. Vi ses!”
Hon kramade mig hejdå och började snabbt gå mot en sidogata. Jag började snabbt gå mot stationen, som låg 10 minuter bort. Jag visste att nästa buss gick om ganska precis 10 minuter, och jag började springa. Missade jag den här, skulle inte nästa gå förens om 2 timmar, och så länge skulle jag inte orka vänta. Tur nog så var det ju trots allt sommarlov, vilket enligt min mamma innebar att man får vara ute hur länge man vill.
Jag sprang med tankarna på annat håll, och såg mig inte riktigt för, innan jag dunkade in med ansiktet i något hårt.
”Fan!” skrek jag och höll mig för näsan, som dunkade hårt. Jag var bergssäker på att jag skulle börja blöda näsblod.
Jag såg argt upp, med handen för näsan. Jag möttes av ett flin och ett skratt.
”Oh sorry… You again?” skrattade Liam och log snett.
Jag stirrade föraktfullt på honom.
”Me again. Are you following me?” fräste jag surt och Liams ansiktsuttryck gick från flinande till förvånat.
”No, I live at a hotel nearby, why would I follow you around like a stalker?” Han såg på mig och höjde ögonbrynen.
“Nevermind” svarade jag och viftade avfärdande med handen. Han skrattade. Inte med mig, inte till mig. Utan ÅT mig. Jag fnös, kände hur näsan hotade med att svullna upp.
”You should go and see a doctor with that nose, it doesn’t look good” sa Liam tankfullt och tog ner min hand och blottade min illröda näsa.
Jag slog undan hans hand.
”Oh well thank you mister Save-The-Girl-Even-Though-I-Hurt-Her, but I’ll be fine. Let me be now, I need to catch my bus…” mumlade jag irriterat och sneglade på mitt armbandsur.
“Helvete!” skrek jag och sparkade till ett gruskorn med foten.
Jag kände Liams oförstående blick när jag lunkade iväg och satte mig på en av de röda parkbänkarna som stod utplacerade lite här och var. Jag hade missat bussen ändå, och det var faktiskt inte mitt fel. Det här var helt och hållet Liams fel.
”What’s wrong? You realized you missed the bus?” frågade Liam med ett leende, och jag kunde inte tro att han tyckte det var roligt.
”I actually did, and why do you think that’s funny? It’s your fault, you idiot!” fräste jag surt och han stirrade på mig några sekunder.
”Next bus?”
”2 hours” svarade jag argt till svar.
”I can give you a ride” erbjöd han sig och sträckte fram en hand mot mig. Haha, jo visst, som om jag skulle ta hans hand och åka med honom fast än jag aldrig sett honom förut, om man inte räknar med när han hade sönder min mobil såklart.
”I don’t go with strangers” sa jag kort och synade honom misstänksamt upp och ner.
Liam skrattade, förmodligen åt något internt skämt han hade med sig själv i huvudet.
”I guess you don’t know who I am, then” log han och satte sig bredvid mig när jag inte tog hans hand.
Jag såg oförstående på honom innan jag skakade på huvudet, försökte att inte verka för intresserad.
”Ever heard of One Direction?” frågade han och jag funderade, innan jag kom på att Linda faktiskt nämnt det bandet under lunchen.
Jag nickade och Liam slog ut med armarna.
”Well, then you should know who I am!”
Jag skakade på huvudet och flinade, insåg att det var som om jag psykade honom en aning genom att säga att jag visste vilka DE var men inte vem HAN var.
”Liam Payne, member in One Direction, hello” suckade Liam irriterat och stötte hakan i handflatan. Jag ryckte på axlarna.
”So? You’re still a stranger to me, I’m not riding with you” påpekade jag spydigt och Liam gav ifrån sig ett irriterat stön.
”Let’s get to know each other then! How old are you?” frågade han och jag studerade honom för ett ögonblick. Det bruna håret, stora bruna ögonbrynen, födelsemärket på halsen, de vackra nötbruna ögonen.
”14” svarade jag torrt.
”Really? Wow, I thought you were older, like 17! I’m 18” sa Liam och skrattade.
Jag såg uttråkat på honom och han såg entusiastiskt på mig, som ett litet barn som träffat en ny bästa vän.
Det är så att jag är ju fortfarande hemma från skolan, är det än, men jag är typ frisk nu så jag kan skriva mera! Dessutom är det sportlov efter fredag, så jag kan skriva jättemycket då! Ser så mycket fram emot det!
Fick dessutom önskemål om lite längre inlägg, och det är klart att jag skulle kunna fixa det. Ska faktiskt börja skriva längre delar redan nu, trots att klockan är elva, haha.
Vi hörs, tjejer! Förhoppningsvis skriver jag så mycket att jag hinner uppdatera flera gånger imorgon med nya delar! :D x
Liam flinade mot mig och jag såg konstigt tillbaka på honom. Jag var fortfarande sur för att han hade lyckats paja min mobil. Nu kunde jag varken få tag i Lina eller mamma. Eller någon annan.
”I gotta go” sa jag snabbt och rättade till den vita tygkassen jag hade hängandes på axeln. Liam såg på mig och log snett.
”I hope I’ll meet you again, Julia” log han , blinkade och tvingade mig att skaka hans hand igen. Jag fnös till svar, och vände irriterat på klacken. Han störde mig, jag störde mig verkligen på honom. Han var… jobbig. Retsam, som om allt det här var med flit.
Jag styrde stegen in mot Hemköp, lättad över att jag inte skulle behöva möta Liam igen. Väl inne på affären, fattade jag tag i en cola innan jag gick fram mot kassan. Sneglade på en tidning om något Brittiskt pojkband som tydligen var på besök i Sverige.
Jag gick ut från Hemköp igen och började sakta gå mot Taco Palace. Jag såg mig noga omkring, för att undvika Liam. Om jag sett honom en gång, hade jag chans att stöta på honom igen med min tur som jag alltid har. Det var alltid jag som ramlade eller skadade mig när jag och Lina var ute på äventyr. Vi hade tillexempel varit på Liseberg tillsammans, då jag på något sätt hade lyckats ramla på något så jag välte en sådan där människa som går på meterhöga stolpar. Det var fruktansvärt pinsamt, och jag fick åka till sjukhus och sy tre stygn i knäet eftersom jag landade på en sten.
Jag ryste av tillbakablicken och fortsatte speja efter Liam, men jag var ganska säker på att det var lugnt.
Det gick snabbt att gå till Taco Palace, så jag tog ett bord och satte mig och väntade på Lina, som kom inrusande när jag suttit där och varit utsvulten i ungefär 20 minuter.
”JULIA!” vrålade hon och störtade förbi personalen som försökte stoppa henne för att hon var tvungen att betala först.
”Lina? Vad har hänt?!” frågade jag oroligt där jag satt och stirrade skräckslaget på hennes halvröda ansikte.
”Jag… J-jag tror jag såg Harry” pep hon lyckligt och jag lade huvudet på sned. ”Harry?” frågade jag.
Hon stirrade på mig ett ögonblick.
”Vart har du varit senaste tiden, Mars eller?!” skrattade Lina nervöst.
Jag höjde ett ögonbryn mot henne och hon satte sig ner.
”Du måste betala” sa en kypare bakom henne och hon kastade en hundralapp över axeln, så kyparen gick iväg.
”Julia. Harry Styles, en av de sötaste killarna på planeten, som är med i ett pojkband från England, är i Sverige, och jag tror precis jag såg honom!” halvskrek Lina lyckligt och stöttade hakan i händerna. Hennes ögon glittrade av lycka.
Jag skakade oförstående på huvudet.
”Lina, snälla. Det är ett band?”
”Sch! Inget mer!” protesterade hon och satte ett pekfinger framför min mun. Jag slog bort hennes hand och tog upp menyn.
”Vad har hänt med din stackars mobil?!” frågade Lina och pekade på den trasiga Nokian som låg på bordet bredvid mig. Jag ryckte på axlarna.
”Gick in i en kille, mobilen flög åt helsike…”
”Sa han inte förlåt?” sa Lina förvånat och man såg att hon blev irriterad.
”Jo, men han var ganska… retsam”
”Åh, orkar inte. Jag blir så trött på sådana mongokillar som tror de kan vara hur som helst” suckade hon upprört och kallade på kyparen.
Jag nickade instämmande, tänkte lite på Liams leende men tvingade bort den tanken lika fort igen. Nej, bara nej. Jag beställde sedan en burrito, Lina likaså, och vi åt med god aptit.
_______________
Det är kul att se att bloggen blir större och större med fler och fler som läser! Tack för alla fina kommentarer! Puss! xx
“Så du vet den där tröjan inne på H&M? Jag MÅSTE ha den” suckade Lina drömmande och jag suckade åt henne. Alltid höll hon på såhär. Hon skulle alltid dra med mig till stan, när hon inte ens hade pengar själv. Det slutade alltid med att hon gick runt och trånade efter de snyggaste kläderna som hon inte hade råd med och jag fick stå ut med hennes tjat hur länge som helst.
”Julia, lyssnar du ens?” Lina petade mig i sidan och jag skrek till.
”AJ! Varför gjorde du så för?” fräste jag halvsurt och hon fnissade medans hon drog sin hand genom det morotsfärgade långa håret.
Lina var snygg, det var hon helt klart. Det där håret till de lysande gröna ögonen och fräknarna, den bleka huden och det perfekta ansiktet som var sådär sött och sexigt på samma gång.
Jag fick syn på min egen reflektion i en av glasrutorna på Dressman och grimaserade åt vad jag såg. Brunrött hår, halvlockigt tjockt hår, normal kropp, blågröna ögon, lite fräknar. Egentligen var jag ju inte ful heller, det visste jag. Men jag var inte… speciell på det sättet, om man säger så. Jag var precis som alla andra, inte ett dugg intressant. Såg precis likadan ut som ungefär 60 procent av alla människor på denna jord. Jag suckade dystert.
”Upp med hakan” sa Lina glatt och satte ett pekfinger under min käke medans vi gick. ”Jag insåg precis att jag faktiskt har en hundring i väskan, så jag ska springa och köpa tröjan. Ska du med eller ville du gå in på någon annan affär?”
Jag tvekade en sekund. Jag var faktiskt väldigt törstig. Och hungrig.
”Jag går och köper något att dricka, sedan kan vi väl mötas på Taco Palace?” frågade jag hoppfullt. Jag visste att Lina inte var ett så stort fan av tacos, men eftersom jag hade offrat mig på att käka cheeseburgare på McDonald’s så mycket nu, var det hennes tur att offra sig för mig.
Lina nickade, och gick åt ett annat håll, mot H&M. Jag såg efter henne en stund, innan jag vände på klacken och började snabbt gå mot Hemköp som lång ungefär 500 meter bort.
Jag kände hur det började vibrera i fickan, och tog upp mobilen. Mamma hade messat mig.
”Åker till mormor. Ha en bra dag, puss”
Jag började knappa in ett svar medans jag gick, men jag hann inte skriva mycket innan jag gick in i något, och mobilen flög ur händerna på mig, jag föll baklänges och landade med rumpan på asfalten med en hård smäll. Mobilen flög i luften och landade en meter åt höger från mig. Jag sträckte mig efter den, fick tag i den och försökte förgäves få liv i den nu stendöda Nokian.
”HELVETE” vrålade jag och stirrade ursinnigt upp på killen framför mig.
Han såg på mig med oroliga bruna ögon medans han nervöst drog en hand genom det halvlockiga korta håret.
Han hade på sig en blå rutig skjorta och beigea chinos med ett par vita Supras på fötterna.
”Sorry, are you alright?” frågade han nervöst och jag stirrade surt på honom.
”I’m fine” ljög jag och killen sträckte fram en hand mot mig och hjälpte mig upp. Jag kände hur det värkte i hela rumpan av den hårda smällen, men jag satte på en sur min för att inte visa det.
”I’m so sorry” försökte killen och jag viftade avfärdande med handen.
”Whatever” svarade jag, kanske lite för drygt.
Han såg på mig för några sekunder innan han gav ifrån sig det finaste leendet jag sett i hela mitt liv. Jag kände hur jag gapade, men stängde snabbt munnen igen.
”Liam” log han och sträckte ännu en gång fram sin hand.
Det är så himla surt att jag ska bli sjuk hela tiden, och den här gången ORDENTLIGT sjuk... Har inte orkat starta datorn eller någonting. Hatar att ha 39 grader feber, hosta, huvudvärk, vara svag PLUS att ha en förbannad träningsvärk som gör att man knappt kan röra sig. Love my life. Hade ju liksom tänkt komma igång med novellen senast imorgon, men eftersom jag inte haft ork till något idag, har jag inte ens mejlat Julia än... Ångest.
Aja, jag ska försöka mejla henne imorgon, och sedan försöka komma igång med novellen så snart som möjligt!
Tack för alla finfina kommentarer ni lämnar på bloggen, jag blir så glad! Att folk ännu klickar sig in och läser de gamla novellerna, är helt fantastiskt! Ni förtjänar en Grammy eller något!
Hon skrev denna motivation som jag tyckte var gullig, och det visade också att hon var ett stort fan av killarna!
"Jag skulle jäättegärna vilja bli huvudrollen, eftersom jag äälskar 1D ( dom är verkligen nästa heela mitt liv ), det blir lixom som värkligt ( att man tänker att novellen är värklig medan man läser den ) och det är en otrolig känsla. Sedan skulle det också vara speciellt kul eftersom jag inte var med i den förra och då skulle det vara extra nytt ( vilket är extra roligt ) :D Ha det gött!"
Jag mejlar dig inom kort!
Till er andra, som hoppas jag att ni fortsätter läsa novellerna jag lägger upp trots att ni inte vann. Men som jag alltid säger, det kommer fler chanser!
Dessutom, håll utkik här, kanske dyker det upp en lite större tävling?
Tänkte skriva lite om hur det var att se killarna!
Tänkte skriva lite om hur det var då.
Så, det var jag och mina tre vänner (två av dem var killar, haha!) och jag var den som helst av allt ville se One Direction så de andra gick med på det. Vi kom upp till Stockholm, jag kände redan då hur nerverna i magen satte i gång och jag trodde nästan att jag skulle spy. Mina vänner sa åt mig att lugna ner mig, att det inte var stor chans att jag skulle se dem, men jag ville inte tro på dem utan gick runt med nerver i ca 1 timme, innan jag insåg att nej, jag skulle inte få träffa dem. Vi hade gått Drottninggatan, upp och ner flera varv. Plötsligt springer ett gäng tjejer på cirka 10 st förbi, halvt skrikandes och stannar en bit bakom oss. Jag och min tjejkompis, Nisse, funderade på att gå fram och fråga om de letade efter One Direction, så jag gick fram till dem efter en hel del tvekan.
"Hallå, ursäkta!" sa jag och hela tjejgänget vände sig med förvånade blickar mot mig och jag blev verkligen jättenervös.
"Eh... Letar ni efter 1D?" frågade jag tveksamt och en av tjejerna, en riktigt söt tjej, nickade entusiastiskt.
"Jaa vi letar efter dem, vet ni var de är!?"
Jag skakade på huvudet till svar och hon log mot mig.
"Ni kan få hänga med oss, vi tror att vi snart har hittat dem!" skrattade hon lyckligt och böjde sig över den iPhonen som alla stod hängandes över. Jag och Nisse log mot varandra, och tittade på killarna som stod en bit bort som frågande såg på oss. Jag gjorde tummen upp mot dem och de log tillbaka. Plötsligt började en av tjejerna skrika.
"ÅH GUD, JAG VET VAR DE ÄR, DET DÄR ÄR JU GRAND HOTEL, DE ÄR VID GRAND HOTEL!" vrålade hon och alla tjejer pep av lycka. Alla tjejer började springa allt vad de pallade, och jag och Nisse sprang efter med killarna som gick långsamt bakom och ropade att de skulle komma sen.
Vi rusade från Drottninggatan, över någon bro och massa, förbi kungsan... Och fler och fler tjejer anslöt sig till gruppen medans vi sprang.
Plötsligt ser vi hur massa tjejer står runt ett hus precis bredvid Grand Hotel. Vi springer skrikandes dit, och ja, där var de. Deras bilar stod där, de svarta Mercedesen. De hade varit tvungna att sätta upp avspärrningar för alla tjejer som stod där. Plötsligt började folk skrika på andra sidan bilen och vi såg hur det blixtrade från kamerablixtrar. Så jag och resten av gänget plus Nisse rusade dit. Och jag fick ärligt talat en hjärtattack när jag såg dem, ståendes på balkongen och vinka. Att de ens fanns på riktigt, var helt sjukt.
Jag stod med tårar i ögonen, såg hur Liam glatt kastade ner snöbollar på sina fans, hur Niall sprang runt och vinkade och filmade, hur Harry skrek "Vi älskar dig" och "puss puss!", hur Zayn stod där och bara.... var riktigt jävla vacker.
Men sedan kom Louis ut, och då brast jag och började storböla. Det var verkligen helt sjukt, han bara stod där, med sin mobil, och tittade upp och log mot alla fansen. Niall såg på mig för en sekund och jag trodde att jag skulle kräkas.
Plötsligt sprang alla killarna därifrån. De sprang inte bakvägen, utan en annan väg in i en bil och åkte snabbt iväg till lägenheten i Vasastan som de skulle ha spelningen i.
Mina två killkompisar stod ca 5-10 meter ifrån dem när de hoppade in i bilen, men det fick jag inte reda på förrns sen när vi gick fram till dem och jag stod fortfarande och bölade.
"De gick där" sa ena killen och pekade.
"Han den där blonda killen var först ut" berättade den andra och jag bölade lite till. Nisse hade tyckt att det skulle vara kul att se dem, men när hon väl gjorde det blev hon helt blek, förälskad, och fick feta hjärtklappningen.
Då kommer min kompis Jasmine, som vi väntat på, springandes.
"Bussjäveln stannade där borta, så jag fick springa runt hela sjön hit!" vrålade hon förbannat och pekade på Slussen.
Hon såg hur jag bölade och stannade.
"Är de kvar!?" frågade hon panikslaget, eftersom hon är ett lika stort fan som jag är.
Jag skakade lyckligt och gråtandes på huvudet och hon svor högt och började gråta och ringde sin mamma.
"MAMMA! För i helvete jag missade dem, helvetes jävla skit, fan fan fan, det här är det värsta jag varit med om!"
Hon vände sig till mig och frågade: "När åkte dem?"
"Fem minuter sedan" svarade jag lyckligt och hon svor ännu högre, grät ännu mer.
"DET HÄR ÄR DEN VÄRSTA JÄVLA DAGEN I HELA MITT FUCKING LIV!!!" vrålade Jasmine och grät floder.
"DET HÄR ÄR DEN BÄSTA JÄVLA DAGEN I HELA MITT FUCKING LIV!!!" skrek jag lyckligt och grät.
Nisse och de två killarna tröttnade på oss, och åkte hem. Men jag och Jasmine satt kvar utanför stället från halv fem - fem till typ 18.30, då vi rörde på oss och gick på jakt efter deras lägenhet. Träffade tre jättesöta tjejer som hette Zara, Melissa och Julia tror jag det var som var från Upplands Väsby. Riktigt gulliga tjejer! Jag och Jasmine gick runt, flummade gärnet, jag lycklig och hon skitsur, sjöng One Direction låtar och sedan åkte vi hem runt sju.
___
Men detta var den bästa dagen i hela mitt liv, och jag kommer aldrig gömma den.
Det värsta var dock att många fans inte visade respekt. Avspärrningarna blev nedrivna, fans skrek på dem så de blev hesa (man ville bara ta en grammofån och skrika åt tjejerna att visa respekt och hålla käften) osv. De gjorde så att de inte kunde ta bakdörren eller entrén, utan en ANNAN extradörr. De sprang efter bilen också.
Väldigt respektlösa var många av dem, men det är ingenting med dessa "nya" och "gamla" fans som det spekuleras om på twitter hela tiden. Nejnej, inte alls. Det är klart man blir till sig om man träffar killarna första gången men att skrika som de förmodligen vet att de inte tycker om är klart jobbigt, samt att riva ner avspärrningarna? nej usch. Men det spelar ingen roll om man är ett gammalt eller nytt fan, alla är en del av #1DFamily, och alla är här för samma sak - killarna. Det gäller att vi i familjen hjälps åt, det var flera personer som ljög om var killarna skulle vara för de inte ville att de skulle komma flera dit liksom.
Nej fy för sådant.
Men detta var en gudomlig dag, kommer aldrig ångra att jag åkte. Så. Jävla. Lycklig.
DET HÄR ÄR DEN BÄSTA DAGEN I HELA MITT LIV, ÅH HERREGUD JAG GRÅTER OCH SKAKAR OCH JAG VET INTE VAD!!!! JAAG SÅG KILLARNA IDAG, DE VAR 10 METER IFRÅN MIG TYP AIGHKJDFNDKDH GRÅTER BRB DÖR!!!! <3<3<3<3<3<3
Jag ska nu börja skriva på en ny novell, som jag verkligen tänkt lägga ner mycket mycket tid på och försöka utveckla mer än de andra! Jag ska börja skriva i word osv, samt ta hjälp av stilfigurer med mera! Så nästa novell kommer bli en kanonbra sådan!
Så nu är det alltså såhär, att jag ska ha en tävling om huvudrollen.
Reglerna är simpla:
- Motivera varför just DU ska ha huvudrollen i kommentarsfältet!
- Skriv in e-post, då jag kommer skicka ett mejl till dig om frågor om dig själv som jag sedan kan ha användning för. Glöm då inte att skriva noggrant, så det blir lättare för mig!
- Bli inte sura om ni inte vinner, det tjänar ingen på! Det kommer såklart mer noveller!
Vinnaren avslöjas på torsdag, så ni har alltså några dagar på er att skriva en motivering! Tävlingen avslutas onsdag klockan 23.59!
Så hoppas ni tycker att detta blir roligt! Puss och kram!
Ps1: A+ på bilden ovan, haha!
ps2: lägger in en bild på mig själv så det inte ska kännas urskumt att skicka info till en helt random människa!
1. Hm, vid den tiden du frågade hade jag bara en slags vision om hur den skulle sluta, men jag var inte säker alls. Den ändras liksom under tiden jag skriver :)
2. Det kan ta allt mellan 10 minuter och 30 minuter, det beror på hur många "pauser" jag tar, haha!
3. Nej, faktiskt inte. Jag läser bara senaste inlägget, sedan skriver jag vad jag vill, så jag kommer helt enkelt på vad jag ska skriva medans jag skriver!
Tack så mycket! :D
SVAR:
1. Jag är 15 år, fyller 16 i December :)
2. Jadu, jag vet inte! Så länge som jag är ett fan av killarna skulle jag tro, så ja, ett bra tag till! Kanske tillochmed föralltid!
3. Hm, nej faktiskt inte! Om ni kunde komma med idéer till nästa novell, kan ni kommentera! Och ja, jag tror jag ska ha en liten "tävling" om en huvudroll i novellen! Så håll utkik! :)
Inga frågor är för konstiga! ;)
Det var mina svar, hoppas ni tyckte de var tillräckliga!
Amanda grät där hon satt på asfalten och stirrade på de rykande betongmassorna som återstod av gallerian. Hon skulle aldrig få se Niall igen. Hon hann inte ens berätta vad hon kände för honom.
Tårarna strömmade ner för hennes kinder. Niall med det blonda håret, den där rösten, ögonen, och det fantastiska leendet. Killen hon var kär i. Och Harry, den gulliga killen med världens finaste hår, Lisas hemliga kärlek. Båda var borta. Hon hade inte ens hunnit säga farväl.
Människorna som stod bakom gänget hade inte gått, utan stod kvar och var bara tysta. Ingen kunde släppa den gamla gallerian med blicken. Amanda tvingade sig själv att se bort från gallerian. Det gjorde bara mer och mer ont ju mer hon såg på den, så hon stirrade ner i marken, såg hur hennes tårar bildade mörka cirklar på asfalten.
Plötsligt hördes höjljudda andetag bakom henne, och hon vände sig irriterat om, sur på att de stört henne.
Alla stirrade med stora ögon och öppna munnar på gallerian, och hon hörde en viska: "Det är omöjligt"
Amanda vände blicken mot gallerian igen.
Mitt i de rykande högarna, reste sig Harry på svaga ben. Hans ansikte var fullt med blod, och blåmärken fanns överallt på hans kropp. I sin famn hade han Niall, som låg orörlig och lika blodig som Harry var. Ambulanspersonalen sprang mot dem, tog emot Niall och rusade iväg med honom till ambulansen. Amanda stirrade på Harry, som såg på gänget med trötta ögon. Lisa rusade fram mot honom, hoppade över stora betongblock och stannade någon halvmeter framför honom.
"Harry..." grät Lisa och Harry tog hennes hand.
"Jag älskar dig" viskade han och tog ett prövande steg emot henne och kramade henne. Lisa fick blod på hela sin tröja, men hon brydde sig inte. Harry levde, det var allt som betydde något.
Amanda rusade emot Niall som nu låg på en sjukhusbår, orörlig. Amanda tog hans såriga hand och höll den hårt. Han öppnade plötsligt ögonen och såg på henne.
"Amanda" mumlade han och log svagt och Amanda stirrade på honom med tårar i ögoneon.
"Jag är här, Niall. Jag kommer inte gå"
"Bra"
Han slöt ögonen igen, kramade om hennes hand så hårt han kunde, vilket inte var hårt alls, innan ambulanspersonalen rullade in honom i bilen. Amanda krävde att få följa med, och hoppade även hon in.
Lisa stöttade Harry genom betongmassorna, och ledde honom mot den andra ambulansen. Hon hjälpte honom ner på en bår, och hoppade in i ambulansen före honom.
Hanna stod orörlig kvar där hon stått från början och stirrade. På hennes högra sida stod Liam, och på andra sidan Louis. Bakom dem stod Frida och Zayn, båda chockade och kramade om varandra medans de grät.
"Harry..." viskade Louis och det gjorde ont i Hanna när han sa det.
Hon vände sig mot Liam som redan såg på henne.
"Liam..." började hon men blev avbruten av honom.
"Jag älskar dig" sa han snabbt och smekte hennes kind. Hon kände hur tårar trängde sig upp ur ögonen när hon insåg hur det egentligen låg till.
"Liam..." fortsatte hon och såg ner i marken men tvingade sig själv att lyfta blicken igen. "... Jag älskar dig med".
Han log stelt mot henne och kysste hennes panna, innan hon vände sig mot Louis.
Hon gick fram till honom och lade en hand på hans axel.
"Du älskar honom, inte sant?" frågade Hanna tyst och han nickade.
"Ja. Det har jag alltid gjort" viskade han tillbaka och en tår rann ner för hans kind. "Men han har ju Lisa"
Hanna tog hans hand och kramade om den, medans Liam tog ett stadigt grepp och hennes midja bakifrån.
"Ja. Men han kommer alltid älska dig med. Inte på det sättet, men du kommer ändå att vara en viktig person i hans liv"
Louis log, och nickade.
"Ja, du har rätt. Nu är jag bara glad att de kommer klara sig"
Hanna och Louis log mot varandra, och gav varandra en kram. Liam kramade om dem båda, och plötsligt kom även Zayn och Frida och deltog i gruppkramen.
Allt skulle bli bra, det visste de. Alla skulle bli bra.
Detta var hur allt slutade. Men för dem var det inte slutet. De skulle fortsätta vara tillsammans och älska varandra.
Föralltid.
_______________________________________
DET VAR SISTA DELEN AV DENNA NOVELL, vad tyckte ni? :) xx
Nu är frågestunden slut guys, svaren kommer senare under dagen!
Och här är svar till Julias fråga:
"En fråga: den där One direction-tävlingen, den är slut nu va?? :,("
Svar: Nej! Den är inte slut, utan sista biljetterna kan man vinna på måndag, samma dag som det hålls! Så ge inte upp hoppet än (även fast jag redan gjort de men ja)! :D xx
Skriver även mer på novellen senare, eftersom jag ska iväg och köpa en jacka nu, like a boss.
Harry sprang allt vad han orkade. Han kunde inte låta Niall vara kvar där inne, det gick inte. Trots att han hörde Lisa skrika på honom bakom ryggen, så tvingade han sig själv att fortsätta, hur ont i hjärtat det än gjorde, så var han tvungen. Aldrig att han skulle lämna en av sina bästa vänner vara kvar och försvinna.
"Niall!" skrek Harry medans han sprang mot hörnet. Han rusade in i en halvgömd korridor, som börjat rasera i ena änden. Den var vit, fylld med dammet från de raserande massorna.
"Harry!"
Han hörde Nialls röst bortifrån det raserade området. Harry började springa dit, fortfarande skrikandes efter Niall. Då fick han syn på honom. Hans ben var försvunna in bland rasmassorna, han satt fast. Från magen och uppåt var han fri, försökte förgäves och trött kravla sig ut ur de tunga stenblocken som kommit från korridorens tak utan att lyckats.
Harry gick ner på knä framför honom, började dra i hans armar och försökte få loss honom.
"Det är ingen idé, Harry" viskade Niall loch Harry såg på hans smutsiga ansikte. Han hade fått ett sår längst vänstra kinden, och ögonen var blanka men känslolösa.
"Jag lämnar dig inte" väste Harry till svar, som om han var rädd för att om han pratade högre skulle mer rasa.
Niall skakade på huvudet och log torrt.
"Lika bra att du gör det. Jag sitter fast helt, du kommer aldrig få ut mig"
Harry stirrade på honom.
"Vad säger du!? Jag ska få ut dig, du kommer komma bort därifrån! Säg inte sådär, säg aldrig sådär, snälla..."
Harry kände hur det blev blött under ögonen och på hans kind. Niall smekte bort en av tårarna som rann ner för Harrys kinder, innan han själv började gråta.
"Vi behöver dig, jag behöver dig. Amanda behöver dig" hulkade Harry men brydde sig inte om att torka tårarna längre. Han tog tag i Nialls hand. "Snälla, Niall. Snälla. Jag lämnar dig inte här"
Niall såg på Harry med tårade ögon innan han nickade svagt. Han tog ett stadigt grepp om Harrys axlar med överarmarna, och Harry lade armarna runt hans rygg och började dra ut honom. Niall stönade av smärta, och Harry kände hur det värkte i armarna. Svetten började rinna längst ryggen och paniken började komma krypandes. Han satt verkligen fast. Harry släppte ner Niall på golvet, gick fram och började riva bort stenblocken från Niall. När han i panik dragit bort flera stycken, gjorde han ett nytt försök med Niall.
Plötsligt gled han ur sitt hål i rasmassorna, men Niall kunde inte stödja på sina ben. De var helt krossade av de stora blocken. Harry lyfte upp Niall i sina armar, och märkte att Niall grät.
"Det här händer bara inte" snyftade Niall mot hans bröst och Harry började gå på svaga ben genom korridoren, samma väg som han kom.
"Det kommer bli bra, du är loss nu. Nu måste vi bara ut härifrån" viskade Harry mot hans öra och Niall nickade tyst.
De han bara komma ut ur korridoren, innan ett stort knak hördes från taket. De såg förvånat upp och såg det de fruktat från början. Harry kände hur det krampade i hans armar, men han började ändå springa. Men ändå lyckades de inte undvika det fallade taket. Niall skrek täckte huvudet med sina smutsiga armar. Harry blundade när han sprang och taket föll in med en stor smäll.
__________
Är ni snälla kanske ni får en del till ikväll som kanske är sista delen :) xx
Lisa vände sig om när hon hörde det oroväckande ljudet ifrån gallerian. Hon hade inte kommit långt alls, hon hade faktiskt suttit på en bänk utanför och hoppats på att Harry skulle komma ut efter henne. Men det gjorde han inte, såklart inte. Varför skulle han ens göra det?
Lisa såg hur sprickan spred sig i glaset, hur glaset sprack, hon hörde alla hjärtskärande skrik när det regnade ner glas över deras små huvuden. Hon skrek, hon skrek så mycket att det kändes som om strupen skulle gå av. Men hon kunde inte röra sig, hur mycket hon än ville springa in i byggnaden och dra ut sina vänner därifrån. Hon tog gråtandes upp mobilen ur fickan med darrande händer, ringde larmsignalen, försökte hulkande förklara vad som pågick innan hon lade på. Sedan drog hon ett djupt andetag. Och sprang.
Lisa sprang så benen gjorde ont, förbi flocken av människor som rusade ut, hon banade sig igenom dem snabbt med tårarna sprutandes. Och ställde sig i mitten av massa glassplitter, struntade i att glasskärvor skar sig in i fötterna. Hon såg sig omkring, och fick syn på hur de sprang. Alla utom Liam, Hanna, Louis och Harry. Harry...
Lisa rusade mot trapporna, sprang upp för dem och sprang allt vad hon hade för att komma ikapp sina vänner. Hon skrek på dem, dock var Amanda den enda som hörde. Hon vände sig förvånat om, och fick ett lättat ansiktsuttryck när hon fick syn på Lisa. Hon sprang emot henne, mötte henne med en kram. De stod där, Amanda och Lisa, och kramade om varandra. Sedan tog de varandras händer, log mot varandra och sprang med gänget.
"Jag såg senast Harry och Louis på Hoolister!" ropade Lisa och alla tvärstannade och såg på henne.
"Dåså! Spring dit då!" vrålade Niall och rusade före alla andra.
Det tog någon minut bara, innan vi stod vid butikens entré. Och som vi trodde, stod Harry och Louis därinne med många andra som var för rädda att gå ut.
"Ni måste ut härifrån" sa Zayn och försökte låta lugn men misslyckades. Alla såg på varandra, innan de började rusa ut ifrån butiken och mot huvudentrén för att komma ut till alla andra kunder. Harry, Louis, Frida, Zayn, Lisa, Niall och Amanda stod kvar. Harry såg på Lisa, det visste hon. Men hon ville inte möta hans blick. Inte än.
"Hanna och Liam?" frågade Frida och såg mellan Louis och Harry. Harry såg på Louis, och Louis såg på Harry innan de båda ryckte på axlarna.
"Var är Niall då?" frågade Harry tveksamt och såg på Amanda. Amanda tittade oförstående på honom, innan hon vände sig om och upptäckte att Niall var borta.
"Niall!" skrek hon ut i den tomma gallerian. Det ekade, och man märkte att den skulle rasa vilken sekund som helst.
"Vi måste ut härifrån" väste Louis, men Harry skakade på huvudet.
"Jag går inte utan Niall" sa han envist.
"Och vi går inte utan Hanna och Liam heller" inflikade Lisa. Harry såg på henne, och hon tog mod till sig att möta de underbaraste ögonen som exsisterade.
"DÄR ÄR DE!"
Gänget vände sig om, där Hanna och Liam kom rusade hand i hand, med jord på kläderna och damm i ansiktet.
De gav alla i gänget en varsin kram.
"Ett av hörnen har börjat rasa, vi måste ut nu!" sa Liam allvarligt.
"Vart är Niall?" frågade Harry stressat och Liam sneglade på Hanna som ryckte på axlarna.
"Han kom till oss, sa åt oss vilket håll vi skulle åt. Jag trodde han sprang efter oss..." mumlade Hanna oroligt.
"Vart stod ni?" viskade Amanda tyst.
Liam pekade mot hörnet som rasade, och fortfarande höll på.
"Niall!" vrålade Harry och började springa mot stället som rasade in.
"Nej, Harry!" skrek Lisa och gänget började stressat springa ut från gallerian, drog med sig Lisa som gjorde försök att slita sig loss. Hon forstatte skrika efter Harry, men han försvann och gänget drog med henne ut genom entrédörrarna. Lisa grät, alla grät.
Hur skulle det gå för Harry, och för Niall?
Då hände det. Plötsligt rasade hela alltet. Taket knakade till, och föll ner på femte våningen, som föll ner på fjärde och ända ner till första. Det ryckte om den kvarstående högen bråte som stod kvar, och Amanda började skrika ett hjärtskärande skrik och grät.
"Nej, nej, nej nej nej NEJ!" skrek hon så högt att man fick en smärta i hela kroppen.
En man från brandkåren kom fram till oss, och man hörde hur alla andra kunder mumlade bakom oss att vi hade varit kvar där inne.
"Är någon kvar där inne?" frågade brandmannen fundersamt och såg mot högen. Lisa nickade chockat och han suckade.
"Inte en chans att de är kvar nu" sa han tyst och gick iväg.
Lisa sjönk ner på knä bredvid Amanda. Han var borta.
Louis lade en hand på Lisas axel, och Lisa såg på honom. Hans ansikte var förvritet i smärta som han försökte dölja men misslyckades. Lisa kramade hans ben där hon satt, och han klappade henne försiktigt på huvudet.
Zayn släppte taget om Frida, avslutade kyssen och lutade sig bakåt och såg på henne. Hon rodnade och han backade nervöst ett steg och satte handen i nacken medans han såg ner på sina röda skor.
"Förlåt, det var inte meningen att..."
Frida skakade på huvudet, fort.
"N-nej" stammade hon nervöst och Zayn lyfte blicken från marken och såg på henne, rakt in i hennes ögon. De bruna ögonen trängde liksom igenom henne, och Frida kände hur fjärilarna i magen hotade med att komma upp, men hon svalde hårt och tvingade ner dem, medans hon stod och såg in i de där vackra ögonen. De stod säkert där i flera minuter, kanske tjugo minuter, innan Zayn plötsligt släppte Fridas blick och snabbt bytte tröja.
"Vi går" sa han tyst och gick ut ur provhytten, fram till kassan och ut genom dörren. Frida sprang efter honom, gick så fort hon kunde eftersom han gick riktigt fort. Han högg tag i hennes hand när hon var snett bakom honom, och han vred på huvudet och log mot henne. Frida log tillbaka och kände hur det brände mellan hennes och hans hand.
Plötsligt hördes en hög smäll, och det tjöt i ögonen. Frida och Zayn stannade upp och vände sig förskräckt om.
"Va i...?" viskade Zayn och flera smällar hördes.
___
Amandaa och Niall gick ut ur butiken. Niall visslade oberört och var lika normal och glad som vanligt, medans Amanda som gick bredvid var fundersam. Han hade hållt med om att hon var hans flickvän. Vad betyder det? Är vi tillsammans? Amanda ville verkligen veta, så hon inte skulle gå omkring och tro något som kanske inte var sant. Men ärligt talat, så var hon på tok för blyg för att fråga trots att hon var väldigt nyfiken.
"Så, flickvän var det va?" retades Amanda och hoppades att det frågande, hoppfulla tonläget inte skulle höras.
Niall såg på henne en sekund, skrattade och rufsade om henne i håret innan han fortsatte vissla. Jaha, så var det med det, tänkte Amanda och suckade för sig själv.
"Kolla, där är Zayn och Frida!"
Niall pekade över våningen. Gallerian var som korridorer längst kanterna, och i mitten var det ett stort hål så att man såg ner ändå på första våningen. Han höjde handen för att vinka, när en högljudd smäll hördes. Amanda såg hur Zayn och Frida chockat vände sig om, och hon gjorde likadant. Det rykte lite vid ett av fönstrerna på andra våningen, vilket var tre våningar ner. Hon såg hur en spricka började vandra i den stora glasväggen, som utgjorde en hel långsida av gallerian. Den knakade och brakade, innan en ännu högre smäll hördes som tvingade henne att hålla för öronen. Glaset kollapsade, och glassplitter regnade ner över mer än halva gallerian.
"Spring!" skrek Niall och drog med Amanda bakåt. Hanna kunde inte släppa glaset med blicken, och såg i ögonvrån hur Zayn gjorde likadant med Frida och hon började springa.
"Vart är Liam och Hanna?! Och Lisa? Och Harry och Louis?!" skrek Amanda mot Niall som tvärstannade.
"De är kvar häruppe!" skrek han tillbaka, försökte överrösta alla andra skrikande människor som gapade om att byggnaden skulle falla. Larmet i taget gick, som betydde att vi snabbt skulle utrymma byggnaden.
"Jag går inte utan dem!" vrålade Amanda och stod trotsigt kvar när Zayn och Frida kom fram till dem.
"De andra är kvar häruppe!" förklarade Niall och Zayn och Frida såg chockat mellan oss.
"Vi måste hitta dem!" ropade Zayn och började springa iväg från oss.
"Zayn!" skrek Frida och han vände sig om. "Du får inte följa med, det är för farligt!" ropade han tillbaka och sprang vidare.
Frida stirrade ursinnigt efter honom. "Hur klen tror han att jag är egenligen?!" vrålade hon och rusade efter. Amanda och Niall började hand i hand springa efter de båda, i hopp om att de andra var okej.
Men jag är inte på topphumör idag och har nationellt prov imorgon så jag ska sova typ nu. Men jag ska skriva två inlägg imorgon bara för det, okej? Puss xx
Vad är NRJ tävlingen??!! Vad har jag missat?!! Superbra föresten! Meeer! :D
svar;
NRJ har en tävling där man skickar in en motivering, sen kan man ha chansen att vinna 2 biljetter till en konsert i en lägenhet som One Direction ska ha i Sverige!
Lisa ryckte till på bänken av att en kvinna med barnvagn råkade stöta till henne.
"Oj, förlåt!" utbrast kvinnan generat och satte sig bredvid henne. "Ingen fara" svarade Lisa och gnuggade sig i ögonen. Hon kände sig helt seg. Hon tittade på sitt röda lilla armbandsur, och insåg att hon sovit i lite mer än en halvtimme. Hon reste sig sakta upp för att inte bli yr, och började vingla iväg till någon affär som hon trodde att hon skulle kunna tycka om, och tänkte att hade hon tur kunde hon stöta på Harry.
Lisa började gå emot Hoolister butiken som låg en bit bort, fast hon gjorde ett stopp på vägen och köpte något att dricka. Hon var väldigt hungrig, så hon tog gåendes upp mobilen och knappade in ett sms till hela gänget som hon plingade iväg.
"Jag är hungrig! Kan vi mötas vid McDonald's? Puss!"
Hon svängde runt ett hörn, där butiken låg. Hon tänkte efter. Hon kunde ju faktiskt gå in och köpa en tröja till Harry, inte för att visa att hon älskade honom utan bara för att vara snäll, liksom.
Lisa gick in i butiken och började kika runt. Men det tog inte alls lång tid innan hon tappade hakan.
Framför henne, ungefär ett tjugotal meter, stod Harry och Louis. Hon såg hur Louis såg på Harry, hur han närmade sig honom, hur Harry satte upp händerna i ett försök att få honom att backa, innan Louis kysste honom. Bara sådär.
Lisa tappade hakan, kände hur ögonen började tårades. Hon såg hur Harry knuffade bort Louis, stirrade på honom. Sedan vände han sig om för att gå, och fick syn på henne.
"Lisa..." började Harry säga men Lisa vände tvärt på klacken och rusade ut från butiken med tårar rinnandes längst kinderna. Hon hörde Harry ropa på henne, men hon tänkte inte vänta. Hon sprang, ut från varuhuset, bort från Harry, Louis, allt. Lisa ville inget mer än att komma hem.
__
"Klar?" ropade Niall utifrån medans Amanda stod i omklädningsrummet, fortfarande på Victoria's Secret. Hon kom ut, med behån i handen.
"Ja, och jag tror faktiskt jag köper den. Men det ser så konstigt ut att inte ha ett par matchande trosor" svarade hon generat och Niall flinade och visade något han höll i handen.
I handen hade han ett par leopardfärgade spetstrosor med en svart rosett fram. Amanda skrattade åt honom och trosorna.
"Du tror att jag tänker ta på mig de där?" skrattade hon och han flinade mot henne.
"Ja, det hoppas jag. Det skulle vara kul att se när..."
Han tystnade tvärt och rodnade. Amanda gapade lite åt honom, ruskade på huvudet och log. Niall försade sig alltid, hon visste inte hur han lyckades, men gulligt var det. Fast frågan var hur han tänkte?
Niall räckte fram trosorna mot Amanda, och hon tvekade, innan hon suckades tog trosorna och började gå mot kassan. Niall gick bakom henne, stolt över sig själv.
Väl framme vid kassorna, möttes de av en blonderad tjej med något för stora bröst till den smala midjan och lite för rosa läppstift. Hon såg mellan Niall och Amanda, innan hon log med de förmodligen plastikopererade läpparna.
"Vad gulligt!" fnissade hon medans hon knappade in priserna i den lilla kassaapparaten. Amanda såg frågande på henne och kassörskan suckade.
"Amen... Pojkvän som får välja ut sin flickväns underkläder, skitgulligt ju! Asså min kille skulle aldrig gå in här!" sa hon och log. Amanda rodnade och sneglade på Niall som blev ännu rödare. Båda hade en tendens att rodna nära varandra.
"Asså vi..." började Amanda men Niall avbröt henne.
"Javisst är jag snäll" skrattade han och Amanda stirrade på honom.
Vänta lite nu... Va? Flickvän?
__________________________________
Tack för att ni läser! Mer kommer förmodligen imorgon! Hoppas föressten ni alla är med i NRJ tävlingen och hoppas någon av er vinner! Håller tummarna för er :)
Ni har väl förresten inte glömt bort min frågestund?
Lisa sparkade med foten på en av de småstenar som låg på golvet som följt med utifrån. Hon hade tråkigt, det kunde hon erkänna. Mest för att hon inte fick gå med Harry, men även för att hon blev lämnad. Eller egentligen så blev hon inte lämnad, hon gick ju själv, men hon ville ändå att någon skulle ha följt med henne.
Lisa satte sig på en av bänkarna som fanns utplacerade i mitten av hela köpcentret. Hon var trött, även fast de bara varit där i ungefär en timme. Hon slöt ögonen och lutade sig bakåt. En liten tupplur bara, det kunde ju inte skada någon. Det var alltid skönt.
__
Liam plockade fram en orange tröja och räckte upp den mot Hanna, med ett glatt leende. Hanna såg tvekandes på honom, innan hon skakade på huvudet med ett flin. Hans mungipor gick neråt och han blängde på henne, innan han kastade tröjan på henne och föste in henne i en av provhytterna.
"Du prövar den!" sa Liam bestämt och höll för dörren till omklädningsrummet så att Hanna inte kunde komma ut.
"Okej, okej! Jag SKA" skrattade Hanna tillbaka och började klänga av sig sin egna tröja och satte på sig den oranga som han valt ut. Hon bankade hårt på dörren när hon var klar, och han öppnade dörren och stirrade på henne.
"Wow, du ser fantastisk ut" mumlade han och rodnade. Hanna rodnade också, fnissade och snurrade runt ett varv innan hon såg sig i spegeln. Den satt faktiskt rätt bra, tröjan. Axelbandslös, figursydd och väldigt enkel. Hon tittade på prislappen och skrattade.
"På tok för dyr!" sa hon och stängde dörren om sig igen. Hon hörde hur Liam skrattade utanför och hon log mot sig själv i spegeln. Hon var ganska nöjd med vad hon såg ändå. Och Liam var rätt söt också. Hon rodnade lite för sig själv när hon tänkte på det, hon var ju väldigt kär i Louis, men ändå... Liam var ju... jättegullig, verkligen.
"Kan jag få tröjan?"
Dörren öppnades precis när Hanna hade dragit av sig sin tröja, och stod där i endast bh när Liam gick in. Han stirrade på henne, hon stirrade på honom och båda blev generade. Hanna fnissade och Liam såg flinandes ner i golvet.
"Eh, ledsen... Kan jag få din tröja?" Han sträckte ut armen mot henne för att ta den ur hennes hand, men råkade oavsiktligt snudda vid hennes bröst. Hanna fnittrade ännu mer, och Liam blev knallröd som en tomat i ansiktet innan han flinade, tog tröjan och gick ut.
Hanna stod kvar när han stängt dörren, röd i ansiktet men fortfarande flinandes, och tog på sig sin egen tröja.
Hon gick ut ur omklädningsrummet så fort hon var klar, och råkade gå rakt på Liam som stått precis utanför.
"Oj, förlåt!" ursäktade sig Hanna och stirrade på Liam, vars ansikte var lite för nära nu. Hon försökte backa lite, men han följde efter, greppade tag om hennes midja.
"Liam, vad...?"
Hon hann inte säga mera, förens han pressade sina mjuka läppar hårt mot hennes.
Har verkligen haft en kass uppdatering denna helg, men jag LOVAR er att imorgon ska ni få ett långt inlägg! Promise! Har haft way too much att göra denna helg faktiskt, fest, pojkvän osvosv... Ja, inga bra bortförklaringar direkt. Men jaja.
Imorgon kommer mer, tack för att ni ändå håller koll på bloggen, gör mig glad att vi är uppe i 75 sidvisningar idag ÄNDÅ!
Frida gick och pratade med Lisa medans Zayn gick någon meter framför dem. Hon var nervös, helt klart, men hon ville absolut inte visa det. Frida hade ju ingen aning om hur Zayn kände för henne.
"Men här måste vi gå in!" utbrast Zayn plötsligt och pekade in mot en herraffär full med skjortor, mörka kläder och jackor. Lisa och Frida såg på varandra och ryckte på axlarna. Sedan följde de efter Zayn in i butiken och han började direkt plocka bland de high school inspirerade jackorna. Frida stod snett bakom honom med armarna i kors över bröstet och lät blicken svepa runt i lokalen. Den var inte speciellt märkvärdig. Stengolv, vita väggar med några tavlor här och där som visade upp nästa kollektion.
"Du, Frida, kan du hjälpa mig?" frågade Zayn och såg rakt in i mina ögon med sina nästan svarta ögon, inramade med täta ögonfransar. Jag tappade nästan andan, han var så vacker. Jag nickade stumt och han fortsatte som om inget hade hänt:
"Den här eller den här?"
Han visade upp två tröjor, en röd med tryck och en grå med likadant tryck. Jag pekade på den gråa, utan att säga något och Zayn funderade ett tag och granskade den grå tröjan.
"Ja, den är snyggare" instämde han och lade tillbaka den röda.
"Kan vi gå snart?" klagade Lisa. "Jag är jättehungrig!"
Frida viftade avvärjande med handen mot Lisa och såg på Zayn som plockade på sig tröjan och började gå mot omklädningsrummen. Han vinkade åt Frida och ville att hon skulle följa med, så hon började långsamt gå ditåt.
"Jag går iväg och gör ett ärende!" ropade Lisa och gick ut ur affären.
Frida nickade och stannade utanför omklädningsrummet där Zayn var. Han drog upp draperiet och visade sig i tröjan, som plötsligt blev ännu snyggare bara för att världens snyggaste hade på sig den.
"Riktigt snygg" mumlade Frida och såg ner på sina gympaskor.
Plötsligt kände hon två händer som greppade tag i hennes armar, och drog in henne i omklädningsrummet. Zayn drog för draperiet och tryckte upp henne mot väggen. Frida blev rädd, hon visste inte vad hon skulle tro när Zayn stod några centimeter från henne och stirrade in i hennes ögon. Hennes hjärtat bultade innanför bröstkorgen så hårt att hon trodde revbenen skulle gå av.
Zayn närmade sig henne ännu mer, och Frida kunde känna hans andedräkt kittla mot näsan. Han kupade sina mjuka händer runt hennes ansikte, smekte kinderna med tummarna, innan han lutade sig frammåt och kysste henne passionerat.
Frida var förvånad över hur killarna ens orkade bära dem hela vägen till gallerian, som låg cirka 15 minuter bort från Hannas hus. Zayn släppte ner henne på gallerians parkering och de andra killarna gjorde likadant. Frida drog generat ner sin tröja som åkt upp över naveln, medans hon såg sig omkring. Parkeringen var fullare än fullast, framför det stora huset som till mestadels var gjort av glas. Hon visste inte hur många gånger hon hade varit här förut, förmodligen allt för många och spenderat för mycket pengar.
"Kom igen nu, det drar kallt!" klagade Niall och värmde låret. Harry såg fundersamt på honom.
"Hur kan det dra kallt när det är en helt svettig dag?"
"Jag vet inte, det bara... gör det" svarade Niall och såg förvirrat runt om sig. Frida skrattade åt dem, alltid var de så knasiga!
Gänget började gå in i gallerian, in genom entrén och ställde sig vid den stora fontänen som stod mitt på golvet i det stora köpcentret.
"Vi delar på oss" föreslog Liam och alla nickade gillandes.
"Jag och Louis går hitåt, Amanda och Niall kan gå ditåt, Liam och Hanna kan gå frammåt och Frida, Zayn och Lisa, ni kan gå dit bort" sa Harry snabbt och pekade runt om sig.
Lisa kände besvikelsen i magen växa. Hon hade så gärna viljat gå med Harry själv, bara de två. Louis däremot, sken upp som en sol när han fick höra att Harry och han skulle gå.
Frida stirrade ut honom. Hon hade länge vetat att Louis inte var straight, hon var den enda som faktiskt visste, den enda som han sagt det till. Men han visste också att Frida var väldigt kär i Harry, och hon visste att han var det också.
Louis log triumferande mot henne och hon log bittert tillbaka.
Gänget splittrade sig och gick åt de hållen som Harry nogrant pekat ut.
__
Amanda och Niall gick tyst bredvid varandra, tillräckligt nära för att känna värmen från den andra personen. Amanda drog nervöst handen genom det bruna håret och kände hur Niall sneglade på henne.
De började med att gå in på en affär som sålde de byxor som Niall lyckats spräcka. Han visste precis vilka han skulle ha, vilken storlek och allt, så han gick före Amanda. Niall gick vant fram till en av de mörka ekhyllorna, plockade ner ett par beiga chinos, och gick vidare till kassan i andra änden av rummet. Amanda såg sig omkring. Väggarna var svarta som kol, och på golvet var det en mossgrön heltäckningsmatta. Allt i rummet gick i mörka nyanser, förutom kläderna, som av någon helt skum anledning var ljusa.
Niall väckte henne hur hennes tankar.
"Behöver du köpa något?" frågade han och log mot henne.
Amandra rodnade när hon kom på det.
"Faktiskt..." Hon tvekade. "... Jag skulle behöva en ny bh"
Niall stirrade på henne innan han sänkte blicken och rodnade.
"Jaha... Okej, jag kan vänta här" sa han tveksamt och Amanda skakade på huvudet.
"Nej, följ med. Jag behöver smakråd"
Amandra chockade sig själv när hon sa det sista. Hur blev hon så... så... flirtig på just den kommentaren? Niall såg uppskattande på henne för ett ögonblick innan han rodnade igen. Han var så gullig!
De började gå mot affären på andra sidan, Victoria's Secret. Så fort de gick in i den ljusrosa butiken, fylld med spetsbehåar och trosor, blev Niall ännu en gång blossande röd om kinderna.
"Jag tror jag har kommit fel..." sa han tyst. "Väldigt fel"
Amanda skrattade och skakade på huvudet innan hon tog mot till sig och fattade tag i hans hand och drog in honom längre in i butiken.
Hon gick runt och tittade på alla behåar, medans Niall stod mitt i rummet och visste inte riktigt vad han skulle göra.
"Den här då?" frågade Amanda för mer än femte gången och höll upp en leopardmönstrad bh. Niall granskade den, innan han gjorde tummen upp.
"Pröva den!" beordade han och pekade in mot omklädningsrummen.
Amanda skrattade åt honom och hon gick in i en av provhytterna med behån i handen.
____
Hanna var besviken. Hon hade så gärna velat gå tillsammans med Louis, hon visste ju att något skulle kunna hända mellan dem, om han bara såg hur hon kände för honom.
Hon gick långsamt mot en affär där de sålde väldigt neutrala kläder. Liam gick bredvid henne, lite för nära än vad hon var komfortabel med. Hanna skulle precis gå in i butiken när Liam grabbade tag om hennes arm.
"Hanna, seriöst? De har bara svarta och vita kläder här" påpekade Liam och Hanna ryckte på axlarna och svarade:
"Det är ju min stil"
Liam skakade ogillande på huvudet och började dra henne bort från butiken. Hanna protesterade.
"Men hallå, släpp mig?!"
Liam skrattade utan att göra som hon sa, och fortsatte dra henne tills han stannade framför en affär som var långt ifrån Hannas stil.
"Det här" sa Liam, "det här är något för dig"
Hanna gapade. Hon kunde inte se en svart eller vit färg någonstans. Det gick mellan allt i nyanserna grönt till gult, orange till rött och blått till lila. Hon skakade ogillande på huvudet och Liam suckade och föste in henne i affären.
"Du kan väl iallafall pröva!"
Hanna suckade, och insåg att det lika gärna var att ge upp. Liam skulle inte ge sig i första taget.
____________________________________________
Hoppas ni gillar't! Skriver KANSKE mer imorgon, för jag ska på disneysaken imorgon och kanske inte har tid! :) xxx
Lisa gick långsamt fram på gatan tillsammans med resten av gänget, vandrade mot gallerian. Det var en varm dag, och alla tjejerna hade bestämt sig för att ta korta shorts och något snyggt linne. Hanna hade dessutom valt en stråhatt som passade perfekt till det guldblonda håret. Amanda hade ett snyggt randigt linne, Frida hade en söt topp som var väldigt urringad i ryggen. Lisa själv, hade med stor omsorg valt kläder och bestämt sig för en axelbandslös röd topp. Bredvid Lisa gick Harry, nära, nästan så deras händer snuddade varandra. Lisa bet sig i läppen och sneglade på Harry, som gick med ett brett leende på läpparna när han kisade mot den hettande solen. Han lockiga, bruna hår glänste i ljuset och Lisa fick en varm, kittlande känsla i magen. Han var otroligt vacker.
Plötsligt hörde de någon som tjöt till bakom dem, och de vände sig båda om, förskräckta. Lisa skrattade.
Amanda låg slängd över Nialls axel, och skrek högt medans hon skrattade och bankade på hans rygg med knytnävarna. Niall flinade stolt medans han gick gatan fram, med Amanda på axeln och spräckta byxor.
"Släpp ner mig!" tjöt Amanda och garvade och Louis gick fram till dem.
"Min tur!" vrålade Louis glatt och Niall slängde över henne på Louis axel istället. Lisa såg hur hon rodnade innan Amanda började skratta där med och sprattla med benen.
___________
Frida skrattade så tårarna rann när Niall och Louis turades om att bära Hanna över deras axlar. Plötsligt kände hon ett grepp bakifrån och hon vände sig förskräckt om. Där stod Liam, flinandes med händerna på hennes midja. Hon såg oförstående på honom, innan han dök ner och slängde henne över hans axel också. Frida skrek och skrattade med Hanna, som nu låg på Nialls axel. De tjöt ihop, medans killarna garvade.
"Jag vill också pröva!" ropade Harry och gjorde samma sak med Lisa. Lisa skrek till när Harry höll på att välta när han lyfte henne, innan han blev stabil och började gå tillsammans med Niall och Liam, med var sin tjej över axlarna.
Zayn skrattade åt dem, innan han gick fram till Liam. "Min tur nu!" skrattade han och Liam kastade Frida över Zayns axel.
Frida rodnade mycket och fick en hettande känsla där Zayn höll handen - på hennes korsrygg. Hon var helt säker på att hon skulle få brännmärken.
MEN JAG HAR BLIVIT SJUK. Så jäkla sorligt alltså, för jag tänkte skriva idag och sen bah nej, du har huvudvärk och kan inte skriva.
Så, jag kommer inte skriva idag. Dock tänker jag skriva imorgon, huvudvärk eller inte!
Så länge tycker jag att ni kan spana in killarnas nya Video Diary, som ni alla förmodligen sett redan, haha!
Dessutom kan ni med spotify lyssna på denna låt! Sjukt sorlig, gud vad jag grinade när jag lyssnade. Fyfan... Många av er kanske har hört den i filmen "Jag saknar dig". Men ändå, fett värd att lyssna på!
Amanda tittade på Hanna som fick en röd färg i hela ansiktet när en skrattande Louis klev av henne. Hon log, innan hon sneglade på Niall. Niall skrattade, och sneglade lite tillbaka på Amanda. Han log och blinkade mot henne, innan Harry drog in Niall i rummet. Amanda fick en varm känsla i magen när hon såg på honom. I flera månader hade hon varit kär i Niall, han var så... Perfekt. Han var söt, rolig, gullig och ett riktigt pojkvänsmaterial. Han skulle inte göra en fluga förnär.
Amanda såg hur Harry gick fram till Louis och tog tag i hans hängslen, drog ut dem och släppte dem så det snärtade till på Louis bröstkorg. Han skrek till, rodnade och började skratta nervöst. Harry skrattade så han höll på att storkna, vilket Niall också gjorde.
"Ledsen kompis" skrattade Harry och gav honom en kram. Louis rodnade ännu mer.
Amanda kände sig plötsligt väldigt utstirrad, och hon såg sim omkring. Niall såg rakt på henne, med de blågröna ögonen som trängde genom henne, de kunde se rakt igenom. Hon kände hur hon rodnade, ville se bort från ögonen men kunde inte. Niall log mot henne, ett stort brett leende och han drog handen genom sitt blonda hår. Hon kände sig egentligen knäsvag, vilket hon alltid gjorde i hans närhet.
_____
Lisa stirrade på Niall, och sedan på Amanda. Vad höll de på med? Det var så sjukt uppenbart att de gillade varandra. Lisa fick en impuls att gå fram till Amanda och säga till henne att bjuda honom på dejt, men såklart ångrade hon sig. Hon visste ju själv hur mycket hon tyckte om Niall själv, även fast hon var så kär i Harry. Hon såg på Harry som satt bredvid Frida på Hannas säng och skrattade med henne. Hans vita leende kunde lysa upp vilken dag som helst och hans ögon fick diamanter att se fula ut.
Lisa funderade. Hon borde ju släppa taget om någon, vilket borde vara Niall, eftersom hon vet att hon inte kan få honom alls. Han var ju så fruktansvärt kär i Amanda, hade hon fått höra under hela tältningen med Liam och Frida förra helgen, när han låg och sa hur vacker hon var, hur hennes leende såg ut i hans ögon, hur hennes hår doftade.
Men Lisa älskade honom, det gjorde hon verkligen. Men ändå älskade hon Harry också.
_____
Frida skrattade med Harry.
"Så vadå, menar du att han bara beställde den och gick?" skrattade jag och höjde på ögonbrynen åt Liam. Liam såg surt på Harry, men med ett lekfullt leende i mungiporna.
"Ja! Han gick in på McDonalds, beställde, och gick utan att ens ta maten!" Harry kiknade av skratt.
"Okej, men jag fick bråttom hit ju!" påpekade Liam och skrattade med Harry.
"Varför så bråttom hit?" frågade Hanna och log mot honom. Liam skrattade nervöst och drog sig lite i håret innan han svarade.
"Nej men, eh... Jag ville ju vara med er..."
Hanna skrattade åt det Liam sa, men Fridas blick fladdrade iväg åt ett annat håll, närmare bestämt mot Zayn som stod lutad mot väggen och såg ut genom fönstret. Han tänkte mycket, det visste hon. Nästan allderles för mycket, ibland.
"Ska vi dra till köpcentret?" frågade Niall plötsligt och alla blickar vändes mot honom. Han rodnade.
Alla nickade, och reste sig upp innan Louis öppnade munnen.
"Vänta, Niall, du har aldrig frågat det förut... Varför vill du gå dit nu?" frågade Louis misstänksamt och fick den där härliga lilla rynkan mellan ögonbrynen igen som Hanna älskade.
Niall rodnade ännu mer och log generat.
"Asså... Jag typ... Spräckte brallorna..." svarade han och visade upp insidan av låret, där ett stort hål gick i chinosen från knävecket ända upp till skrevet.
Vi skrattade så vi grät åt stackars Niall, som generat stod och höll för hålet så gott han kunde, innan vi kom överens om att Niall behövde ett par byxor. Så vi alla började vandra mot köpcentret.
_______________________________________________
Har noll insperation idag, uh... Hoppas det blir bättre imorgon! Puss xx
